Den stora inskränktheten märks i det lilla

Trots sin uppenbara användbarhet, upprör ordet ”hen” fortfarande. En man skrev att han ansåg ordet så avskyvärt att han omedelbart slutade läsa de texter här på ledarsidorna (i Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad) där ordet används.

Vad hans indignerade mejl framkallade för tankar hos mig kommer han alltså aldrig att få veta, då han redan slutat läsa den här texten. Inskränkthet börjar just så, i det lilla.

I diskussionen om vårt nyaste av personliga pronomen saknas flyktingarnas röster. Nog hade det varit intressant att ta del av vad de som talar turkiska och persiska tycker om ”hen”, jag har förstått att det inte ens finns några könsspecifika pronomen på dessa språk. Upplever även dessa människor avsky över det faktum att en person då inte kan identifieras med kön i en viss text?

Att någon tycker att ordet hen är så avskyvärt att han avbryter läsningen när det dyker upp är nog mest av allt ett tecken på hur bra vi ändå har det i Sverige. Flyktingarna har viktigare, mer grundläggande saker att tänka på. Hos oss är de grundläggande behoven redan lösta.

Vattnet finns varmt, rent och oändligt i kranen. Mat kan man skaffa överallt och jämt, utan att oroa sig för att bli sjuk. Kläder finns i mängder, och billigt. Alla kan få tak över huvudet och ingen behöver frysa. Dessutom är husen rekorderligt byggda, vägarna i gott skick, avloppssystemen fungerar. Pågatågen går oftast i tid, bussarna är väl dimensionerade och vi har särskilda trafikljus för cyklister.

Skolorna är riktigt hyggliga och ger barnen gratis mjölk och gratis skolböcker, undervisning i genus och hemspråk. Universiteten är fria och gratis. Sjukvården bygger på forskning och empati utan att kosta något, oavsett om du behöver vårda handen eller få vård i hemmet. De som jobbar inom polisen, som tjänstemän i kommunen och tillsynsmyndigheter ber inte om mutor och skor sig inte på vår bekostnad.

Funktionsnedsatta får hjälp att klara sig, utsatta får ekonomisk hjälp och om någon blir av med jobbet finns det folk som hjälper till att hitta ett nytt. När det slängs ett papper i parken, kissas i den kommunala simbassängen eller kräks på bussen finns det folk som tar hand om det också.

Det flyktingarna häpnar över i Sverige är inte detta eftersom många haft det ungefär likadant i sina hemländer, i alla fall innan krigen förstörde allt. Det som får dem att häpna är vår oförmåga att inse hur bra vi faktiskt har det.

Det som tidigare generationer byggt upp tar senare generationer för givet. Vi ser inte ansträngningen som krävs för att skapa det vi har, och glömmer bort att det kräver ansträngningar för att bevara. Vi tar värmen som så självklar att det blir en rättighet att kunna gå i t-shirt och shorts inomhus vintertid, utan tanke på några konsekvenser. Vi tar maten som så självklar att vi slänger 30 procent av den. Vi ser oss som vidsynta, men öppnar inga dörrar för dem vi inte känner.

Halvnakna och mätta unnar vi oss lyxen att välja vilka problem vi vill uppröras över.  En del väljer ordet ”hen”.

-

Publicerad i Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad 12/2 2016.