Humanistiska värderingar vi står upp för och delar ska inte behöva försvaras

Att stå upp för medmänsklighet och humanism, att ta avstånd från alla former av hat, hot och rasism är en självklarhet för de allra flesta. Ändå är det många som känner behovet av att manifestera det i dessa dagar: dela statusuppdateringar, delta i manifestationer, skriva under appeller.

Men om man måste tala om att man delar dessa värderingar - är det då inte också ett tecken på att man inte ser dem som en självklarhet, inte längre betraktar dem som en hållning man kan ta för givet hos sina medmänniskor?

Tilliten till andra, inklusive dem vi ännu inte känner, är central för att samhällen ska blomstra. Motsatsen till detta sociala kapital är föreställningen om att andra inte vill oss väl, att deras egenintresse gör att de vid varje tillfälle kommer att försöka utvinna så mycket fördelar för sin egen del som de bara kan, att det inte finns något naturligt ”vi”. Misstänksamheten är rötan som om den tillåts sprida ut sig fördärvar samhällsträdets stam.

Det som skaver i mig när jag gång på gång uppmanas markera att min syn på medmänniskor utgår från humanismen är att jag samtidigt känner mig misstänkliggjord, utsatt för en outtalad anklagelse om att jag skulle sympatisera med tanken på hat, hot och rasism som verktyg för att påverka utvecklingen i Sverige. En manifestation som påminnelse – javisst, men så här ofta?

När vi deklarerar att vi minsann inte är rasister, har vi då inte samtidigt accepterat att bli oskyldigt anklagade och intagit platsen som åtalade? Finns inte risken att vi bidrar till en uppfattning om oss själva som neutrala, likgiltiga inför varandra, istället för att se att de flesta i det här landet faktiskt har en positiv grundsyn på sin nästa?

Vad hände med ståndpunkten om att den anklagade måste anses vara oskyldig till motsatsen bevisats, bortom allt rimligt tvivel? Och ligger det inte på åklagaren att lägga fram fakta och överväldigande bevisning?

Ett sätt att motbevisa retoriken som säger att Sverige blivit kallare är onekligen att visa upp sin värme. Ett sätt att säga emot den som bara talar om invandringens nackdelar är att tala om dess fördelar. Ett sätt att underminera argumentet om hur många miljoner flyktingar som tagit sig till Europa är att hänvisa till fakta som visar att det är mycket färre. Likväl är alla tre en argumentation som sker på motståndarens planhalva.

De humanistiska värderingar vi står upp för och delar ska inte behöva försvaras eller förklaras. Istället bör vi lägga på dem som hävdar något annat, de som tecknar en annan bild av hur svenskarna är eller förhåller sig till andra människor att visa upp de bevis de har för det, de fakta de stödjer sig på eller de lösningar de vill se. Att säga att man tycker vi har problem utan att ge ett realistiskt lösningsförslag – det är att komma för billigt undan.

Att så många svenskar väljer att dela uppdateringar där de manifesterar att de delar de humanistiska värderingarna är fint, värmer hjärtat och är ett exempel på den utbredda godhet som svenskarna faktiskt har. Det behöver vi inte ändra på.

Det vi ska ända på är detta: vi som delar humanistiska värderingar måste sluta känna oss tvingade att poängtera det. Frågan som behöver besvaras är inte varför vi ska slå vakt om dem, utan varför inte? Det ska inte vara du och jag som uppdaterar med #jagdelar utan de andra, med hashtagg #jagdelarinte

-

Publicerad i Sydsvenskan 6/9 2015