Vi är superhjältar som vaknat ur stand-by

Bilden på treårige Alan Kurdi i vattenbrynet är redan klassisk, fullt i paritet med bilden på nioåriga Kim Phuc som skriker ut sin smärta när napalmen fräter hennes rygg. Den bilden togs 1972, fick den amerikanska opinionen att vakna och Vietnamkriget fick en vändpunkt. I Syrien syns ännu ingen vändpunkt men den europeiska empatin tycks ha vaknat, i alla fall på medborgarnivå.

Fotografiet dök först upp i Twitterflöden och Facebookfeeds, bara timmar efter att pojken upptäcktes. Själv såg jag den första gången när nöjesjournalisten Jan Gradvall publicerade den på Instagram och som många så träffande beskrivit det gick den varken att värja sig mot eller att ignorera. Resten av dagen kändes mulen. Likväl gjorde jag inget åt det, kände mig bara maktlös och futtig.

Det var inte förrän nästa morgon, när träningsfantasten Kalle Zackari Wahlström skrev en uppmaning till oss som följer honom om att skänka tio spänn för att hjälpa som jag gjorde något. Jag har i mer än fem år forskat på hur personligt, politiskt och professionellt engagemang uppstår. Om någon borde inse vad man ska göra när man känner sig maktlös och futtig så borde det rimligtvis vara jag, som dessutom skrivit en tjock bok om ämnet! Men det gjorde jag inte. Det som krävdes för att jag skulle engagera mig var att någon ställde frågan, sade ”hörru – kan du inte swisha tio spänn?”

Och nu, när jag plötsligt minns allt jag forskat om, inser jag att det ju är så allt engagemang börjar: med att en enda person säger att en annan värld är möjlig och ber andra om hjälp att bidra till en sådan värld eller får dem att i sin tur fråga fler om de kan swisha tio spänn.

Den nystartade Facebookgruppen ”Vi som finns på Malmö Central och tar emot flyktingar” överväldigades snabbt av skåningarnas vilja att skänka mat, kläder eller betala för tågbiljetter för att flyktingarna ska kunna ta sig till sina släktingar på olika håll i Norden.

Plötsligt sjuder engagemanget. Den helt nyfödda organisationen vigorvadvikan.com swishade in miljoner på bara några dagar och många andra gör vad de kan just nu. Flera föreläsare och komiker har skänkt arvoden för framträdanden. Någon skänkte sin lön för en it-kurs, några andra ställde in sin kick-off och donerade hela den summan.

Det handlar dock inte om pengarna utan om en önskan om att få bidra på något sätt, att få kanalisera sitt engagemang på det sätt man kan. Att de unga, ofta baktalade som en oengagerad generation, står bakom många aktioner just nu är ett exempel på att synen på engagemang förändrats. Allt fler väntar inte på att få frågan innan de gör något utan tar sig rätten att förändra världen på egen hand.

Vi är superhjältar som vaknat ur stand-by, som träder i tjänst när omvärlden behöver det.

Att en bild kan få en avgörande betydelse känner vi till. Att bilden på treårige Alan spelat en avgörande roll för hur hans landsmän tas emot i Europa vet vi redan. Bilden fick hundratusentals européer att inse att alla kan göra något och börja agera i stort och smått.

Pojken var gnistan som förvandlade en empatisk glöd till blossande engagemang.

-

Publicerad i Sydsvenskan 9/9 2015