Att ge eller inte ge till tiggare? Ideologi ställs mot empati

tiggare644x429ByWidth_CutTopBottom_Transparent_True_False_Undefined.jpg

tiggare644x429(ByWidth_CutTopBottom_Transparent_True_False_Undefined)Nej, jag ger inte till tiggarna säger min vän A, ”för deras skull.” Självklart ger jag till tiggarna säger min vän B, med emfas.

A är marknadsliberal och tycker man måste betrakta tiggandet som vilket tjänsteyrke som helst; frisör, barista, städare. Att fler väljer yrket nu än tidigare beror alltså på att det finns en efterfrågan stor nog att kunna försörja alla dem som sitter vid ingångar och utgångar. Så länge vi har behov av att känna att vi hjälper någon när vi fumlar ner några mynt i alla de solkiga 7-Eleven-muggarna som sträcks mot oss kommer de finnas kvar.

Politiskt sett står B till höger om A och han har liksom henne också läst nationalekonomi. Men i hans ögon är människan i fokus och marknaden i bakgrunden. Att EU:s rörlighet är förklaringen till att många av tiggarna är här känner han till. Men han känner med alla som suttit på blå Ikeakassar och uppochnedvända drickabackar och frusit i vinter och ger så fort han ser en till.

A har hört att de kan tigga ihop en helt ok hacka på en dag. Hon har själv sett hur någon surfade på en Galaxy av senaste snitt med ena handen samtidigt som hen sträckte fram muggen med andra handen. A nämner det som ett bevis för att tiggandet är som vilket jobb som helst – man multitaskar och är inte superengagerad hela tiden. Men hon vill inte ha tiggarna på gatorna, vill inte att de ska fastna i ett så ruttet jobb. En ideologisk ståndpunkt, ett nej till ett fenomen som inte passar i Sverige.

”Vi borde kunna bättre!” Det är därför hon inte vill ge, för att inte stödja något som hon inte gillar.

B refererar till det där reportaget i någon av huvudstadens morgontidningar där man följt tiggarna under flera dagar och snabbt insåg att det inte var någon glidartillvaro. Han påminner mig om chatten som Sydsvenskan ordnade i höstas där två av dem som tiggde fick svara på frågor. Någon hundralapp om dagen - det var allt de fick ihop. Nej, det är svinsynd om dem, säger B. Vi måste öppna våra hjärtan.

”Sverige borde kunna bättre!” Det är därför han ger, som en medmänniska till en annan, av empati.

Båda erkänner att det säkert finns några som luras, fejkar att de har krämpor och familjer de inte har. Båda säger dock att man inte kan dra några slutsatser av det. När någon dansk tar springnota på lunchen hos Pålsjö Matbar i Helsingborg drar vi ju inte slutsatsen att det är ett specifikt danskt beteende att komma hit och sko sig på svenskarnas bekostnad, eller hur?

Frågan handlar om att ge eller inte ge. Ideologi ställs mot empati. Jag har också haft svårt att välja, velat fram och tillbaka i många år, gett dem och gått förbi dem i olika perioder.

Men det finns ett tredje alternativ:

Att istället skänka till härbärgen i regi av ideella organisationer, drivna av lika delar empati och ideologi i förening. Då slipper man dessutom ställa både begrepp (ideologi - empati) och människor (vi – de) i motsats till varandra.

-

Publicerad i Helsingborgs Dagblad 15/4 2015.