Ett visst svinn ingår i bankens kortkalkyl

En dag i början av seklet upptäckte jag att en mindre mängd pengar försvunnit från mitt kort genom en transaktion i en nätbutik jag inte handlat på. Kortet spärrades och jag blev ombedd av banken att uppsöka polisstationen. Efter långt köande fick jag träffa en polisman som lyssnade på min berättelse i någon minut. Därefter frågade han om jag handlade på nätet ibland och jo, någon bok då och då hade jag väl beställt. Mer ansåg konstapeln sig inte behöva veta för att ha bilden av brottsförloppet fullständigt klar för sig. I rutan för brottsplats och i rutan för tänkbar orsak till det brott jag blivit utsatt för skrev han på båda ställen ”internet”.

Jag undrade om det inte kunde vara så att brottsplatsen snarare var den där restaurangen på Kungsholmen som jag gick på ibland. Jag hade nämligen noterat att de alltid tog väldigt lång tid på sig när de försvann ut i köket med mitt kort, längre än på många andra ställen. Kanske var det där de noterat kortnumret som sedan använts för något onlineköp?

Konstapeln tittade på mig och gjorde uppenbarligen bedömningen att jag var någon slags överårig Kalle Blomqvist-figur. Han skakade på huvudet och lutade sig framåt. Så upprepade han det han tidigare skrivit, men sakta som för att eliminera alla andra teorier: ”i-n-t-e-r-n-e-t.”

Någon dag senare hade banken ersatt de förlorade pengarna och mitt förtroende för att handla med kort var återställt. Runt sekelskiftet betalade bara var tionde svensk med kort, i dag görs sju av tio transaktioner på det viset. De stora vinnarna är just bankerna. Att hantera digitala pengar är en oerhört lönsam affär, eftersom bankerna debiterar handlarna en liten del vid varje köp och kallar det transaktionsavgifter.

En liten del av de 673 miljarder kronor som de samlade kortköpen uppgick till år 2009 blir dock mycket pengar.Varje år försvinner minst en halv miljard från svenska konton. Enligt polisen är den verkliga summan tvivelsutan högre men de vet inte exakt. Bankerna ger dem nämligen inte den informationen.

Det här är det centrala problem som Daniel Goldberg och Linus Larson pekar på i sin bok ”Korthuset” och förklaringen är en krass kalkyl. Om säkerheten skärptes skulle inte bara flera av bedrägerierna stoppas redan från början, flera av de helt legitima kortköpen skulle också stoppas vilket skulle påverka bankernas vinster från korttransaktionerna negativt.

Att ersätta de kunder som utsatts för bedrägeri är helt enkelt billigare än att förhindra att bedrägerierna sker. Bedrägerierna ses som en intern kostnadspost bland andra för att hålla systemen i gång, inte som brott som borde anmälas till polis.

Talande är att de som ansvarar för den omfattande övervakning av de miljarder transaktioner som sker varje år signalerar att de hanterar, inteförhindrar, bedrägerier. Lite spill får man räkna med resonerar bankerna – det viktiga är att kortsystemen fortsätter generera vinster.

”Korthuset” är flyhänt skriven på ett sätt som påminner om långa reportage i morgonpressens söndagsbilagor eller magasinet Filter. Tyvärr tillåts dock Goldbergs och Larssons tydliga aspirationer på att också skriva en tät spänningsroman stundtals ta överhanden. Detaljbeskrivningar av nedlagda matbutiker där brotten begås och polishuskorridorer där de utreds skymmer det faktum att de inte är påhittade, utan hämtade från intervjuer. Hade detta klargjorts på ett tidigt stadium hade beskrivningarna upplevts som autentiska, snarare än långrandiga.

Det är ingen tvekan om att Goldberg och Larsson har gjort ett gediget researcharbete. Eftersom de både talat med poliser, bankanställda och brottslingar får man en mångdimensionell bild av den lukrativa verksamheten, där kortnummer säljs som vilken annan vara som helst i den undre världens egna nätbutiker. Konstapeln hade på sätt och vis rätt: problemet stavas i-n-t-e-r-n-e-t.

Trots bristerna i disposition är ”Korthuset en bok man läser med behållning och stigande förvåning. För varje hundralapp som hanteras i systemen i Europa försvinner 3,8 öre. En rimlig nivå – i alla fall enligt bankerna.

Publicerad 28/4 2014 i SvD Kultur