Isolering hindrade inte integration i New York - det underlättade den

oldmulberry-1900.jpg

Många utvandrade italienare blev framgångsrika i New York, bland annat för att de kunde återskapa en bekant miljö bland landsmän. Den tryggheten var betydligt viktigare för att de skulle integreras än deras språkkunskaper, konstaterar Per Grankvist i dagens Under Strecket i SvD.

I juni 1970 övergick Italien från att vara en stat som till stor del kontrollerats från Rom, till självständigt styrande regioner. Ansvaret för många för medborgarna viktiga frågor som sjukvård, näringspolitik, skolfrågor och äldreomsorg decentraliserades. Utifrån sina respektive historiska arv påbörjade de olika regionerna arbetet med att utveckla demokratin.

Decentraliseringsreformen i Italien erbjöd den amerikanska statsvetaren Robert Putnam ett unikt tillfälle att genomföra olika undersökningar för att kartlägga vad som påverkar utvecklingen av lokal demokrati. Slutsatserna redovisade han i boken Den fungerande demokratin. Medborgarandans rötter i Italien (1993). Rikedomen i de norra delarna berodde enligt Putnam på att de boende där, i högre grad än i de södra delarna, interagerade med varandra i olika typer av föreningar.

En annan förklaring var att den katolska kyrkan sedan århundraden haft en mer central roll i samhället i de södra delarna. I den norra mer sekulariserade delen träffades folk på andra sätt än i kyrkan, exempelvis i fågelskådarföreningar eller i det lokala fotbollslaget. Antalet kontaktytor blev helt enkelt fler och därmed kunde det sociala förtroendekapitalet växa, vilket stärkte demokratin.

Att vi känner förtroende för varandra eller upprätthåller många olika kontaktytor medför emellertid inte per automatik en stabil demokrati, påpekar sociologen Charles Tilly i sin bok Democracy (2007). Han lyfter i stället fram betydelsen av att grupper som litar på varandra också tar de nödvändiga stegen för att bli en aktiv del av de offentliga institutionerna för att demokratin ska stärkas på lång sikt.

En parallell till den utveckling av demokratin som Putnam bevittnade i 70-talets Italien inträffade också nästan 100 år dessförinnan, när människor från framför allt södra Italien påbörjade en emigrationsvåg som när den ebbade ut runt 1930 hade fört omkring fyra miljoner italienare till USA.

De flesta italienare som kom till New York runt sekelskiftet kom från södra Italien där den ekonomiska situationen blivit akut för många efter införandet av nya skatter och andra ekonomiska pålagor. Som Luciano Lorizzo beskriver i boken Italian immigration (1980) hade de norra delarna favoriserats efter enandet av landet 1861 samtidigt som bönder, småföretagare och landägare i syd kom att leva på bristningsgränsen. Det drev på utvandringen där fäder och söner ofta skickades först då de antogs vara mest värdefulla på arbetsmarknaden, med förhoppning om att snabbt kunna tjäna ihop till biljetterna för mödrar och döttrar.

En tredjedel av dem som åkte hade för avsikt att återvända, varför historiker hänvisat till dem som ”flyttfåglar”. Bara en mindre del fullföljde dock sina planer, de trivdes i USA eller förhindrades av första världskriget från att återvända.

Snabbt visade sig Amerika inte vara det land med gator av guld som många föreställt sig. Utan engelskkunskaper eller utbildning tvingades många invandrare acceptera de lägst betalda och minst önskade jobben och utnyttjades av mellanhänder mellan dem och tilltänka arbetsgivare.

Det är därför lätt att förstå att många valde att bosätta sig nära andra som också talade italienska, som ett sätt att värja sig mot att bli lurade. Kopplingarna till andra invandrare ökade chanserna för framgång och blev därmed viktigare än förmågan att passa in i det nya landet. När familj, släktingar och bekanta från hemlandet anlände bosatte de sig av naturliga skäl nära varandra.

I den snabbt växande italienska enklaven Little Italy på södra Manhattan levde invandrarna från norra Italien i andra kvarter än de från södra delen av landet. Så blev exempelvis Elisabeth Street siciliansk och Mulberry Street neapolitansk.

oldmulberry-1900

Italienarna var inte ensamma om att vilja bo nära sina landsmän. När antalet europeiska invandrare ökade drastiskt under 1800-talets andra hälft utvecklades etniska enklaver på olika platser i New York. I arkivet på stadsbiblioteket i New York finns en karta med gränserna tydligt utmärka. Irländarna bodde i Hell’s Kitchen på Manhattans västra sida eller i det ökända slumområdet Five Points centralt beläget på öns nedre del. Till öster om Five Points fanns kinesiska kvarter och norröver såväl ungerska som rumänska delar. På andra sidan East River, i Brooklyn, bosatte sig många litauer i Williamsburg, medan svenskarna föredrog Sunset Park längre söderut. De olika delarna i staden hade sina egna etniska restauranger, kyrkor och föreningslokaler.

Invandrarna markerade även sin lokala tillhörighet genom att behålla seder och språk. Med sin rurala katolska bakgrund fann många italienare att de sociala uppförandekoderna i det liberala Amerika kontrasterade mot eller stod i direkt konflikt med hembygdens koder. I det omfångsrika verket The Italian American experience: An encyclopedia (1999) framgår det också att viljan att anpassa sig inledningsvis var begränsad, en inställning som samtidigt bidrog till ökad sammanhållning bland dem som i det nya och främmande såg en gemensam motståndare.

På två närliggande gator i Little Italy kunde besökare därför finna att de boende fortfarande upprätthöll skilda lokala traditioner och talade olika dialekter. Dessa sociala omständigheter gjorde att de lingvistiska särdragen levde kvar under minst två generationer. Eftersom italienarna lärde sig engelska i mindre utsträckning än andra nyanlända grupper fick de ryktet om sig att vara obegåvade, säregna och arroganta. Det gjorde också att andra grupper, som konkurrerade om samma jobb, kunde sprida ryktet om att de var lata, delvis med stöd i att de inte lärt sig engelska ordentligt.

Vägen till assimilering gick dock inte via språket, utan genom föreningslivet. När vistelsen i Amerika förlängdes, ökades också engagemanget i olika föreningar. Utöver de katolska församlingarna och skolorna möttes man i något av fotbollslagen, i det italiensktalande fackförbundet, sparkassor och politiska samtalsklubbar. Genom dessa blev man så småningom en aktiv del av offentliga institutioner precis på det sätt som Putnam beskrivit som det sätt samhällsengagemang och i förlängningen demokratin stärks.

Det är värt att betona att italienarna inte främst blev en del av samhället på grund av att det ställdes krav på dem att lära sig språket eller att förstå lokala seder, något som ofta avkrävs de invandrare som anlänt till europeiska länder i modern tid. På en heterogen kontinent där alla var invandrare i första eller andra hand, bedrevs ingen integrationspolitik, bara politik. De som av olika anledningar önskade förändra systemet eller lösa de samhällsproblem som uppstod var välkomna att göra så, utan inträdesprov – en princip som i högsta grad fortfarande är levande i USA.

Putnam definierade socialt kapital som ”förtroende, normer och nätverk som kan förbättra samhällseffektiviteten genom att underlätta samordnade aktioner”. Livet är helt enkelt lättare i ett samhälle där det finns mycket socialt kapital, en insikt som var uppenbar bland många av de nyanlända italienarna i New York i begynnelsen av det förra seklet.

Den på interkulturell solidaritet grundade välvilja som präglat integrationspolitiken i flera europeiska välfärdsstater har bidragit till att det stöd man erbjudit uteslutande handlat om ekonomiskt kapital, snarare än att utveckla det sociala kapitalet. Som framgår i Lorizzos bok om italiensk immigration klarade sig de italienska invandrare som kom till New York bra utan bidrag, eftersom de snabbt blev rika i termer av socialt kapital.

Via sina landsmän fick nyanlända de jobb som så småningom gav fler kontaktytor utanför den egna enklaven, fler möjligheter att etablera relationer och därmed att öka det sociala kapitalet ytterligare. Utan ett socialt kapital som når utanför den egna gruppen uteblir ofta såväl upplevelsen av att vara en del av det nya samhället som viljan att engagera sig i dess utveckling. Integration uppnås inte genom att kunna tala språket flytande, utan genom att man interagerar med samhället.

Det italienska facket drev frågor om förbättrade arbetsförhållanden och gjorde så småningom gemensam sak med andra fackförbund. Fotbollslagen deltog i gruppspel mot andra grannskap, men utan att glömma sin bakgrund och sin historia.

Passagerarlistorna över dem som anlände till New York visar att många var jordbrukare. Enligt uppslagsverket The Italian American experience kom 70 procent av de totalt 1,2 miljoner italienare som år 1909 hade anlänt till USA från landsbygden. Till skillnad från många andra grupper, däribland svenskarna, föredrog de dock at bosätta sig i städer framför landsbygden. Det faktum att det amerikanska jordbruket bedrevs i betydligt mer industriella former än på de bynära odlingsplättar de kände till från hemlandet skrämde säkert en del. Monetär pragmatism var dock huvudskälet – chanserna till en fet lön var helt enkelt större i stan än på landet.

Efter den omvälvande och uppslitande process som det innebär att flytta till ett nytt land ökar behovet av att omge sig med det familjära, upprätthålla traditioner och få uppleva samma smaker som man växte upp med. Maten spelar en viktig roll för vår identitet – det vet alla de utlandssvenskar som ber släktingar smuggla sill och Kalles kaviar vid besök från hemlandet. Överallt i de italienska kvarteren som formats på olika platser i New York odlades i början av 1900-talet ingredienser för att kunna återkalla hemlandets smaker: basilika, tomater, paprika.

Som framgår av Michael Burgans och Robert Ashers verk Italian immigrants (2004) var en orsak till att de nyanlända italienarna blev framgångsrika i USA att de tilläts återskapa en bekant miljö och inte tvingades ut i samhället innan de var redo. En del lärde sig aldrig engelska och lämnade därför ogärna Little Italy. Trots det levde de ett tryggt liv, omslutna av det för dem välkända mitt i ett okänt samhälle.

Det gick dock inte fort. För de bosatta i de många etniska enklaverna i New York tog det ofta en generation att integreras i samhället, inte bara några år. För dem som anlänt sent i livet skedde den förmodligen aldrig. Den historiska paradoxen är alltså att man genom att tillåta ”isolering” i etniska enklaver skapade förutsättningarna för de nyanlända att finna en trygghet, som på längre sikt lade grunden till en lyckad integration. Kanske är det just det som är grunden i den integration som ägde rum i New York handlar om: att italienarna tilläts bli en del av något större, men utan krav på att bli precis som det större.

-

Texten är ett bearbetat utdrag ur Engagemang och publicerades Under Strecket i SvD 8/8 2013.