Självgod svensk mentalitet orsaken till skandalen på salladsfabriken

Så har det hänt igen. I helgen avslöjade nyhetsmagasinet Konflikt i Sveriges Radio P1 att flera stora svenska företag köper produkter som tillverkas av papperslösa flyktingar som arbetar under slavliknande förhållanden. Vittnesmål berättar om arbetsmiljöer som gör arbetarna sjuka, brist på skyddskläder, uteblivna löner, förbud mot att gå på toaletten under arbetstid, slumpmässiga uppsägningar och en fabriksledning som utvecklat förmågan att upprätthålla en snygg fasad när inspektörer är på besök. Historien känns igen men med en viktig skillnad. Fabriken ligger inte i Bangladesh, Filippinerna eller Uzbekistan, men i Sverige. Tre mil utanför Stockholm behandlas arbetare på ett sätt vi förknippar med länder långt där borta i Sydostasien. När representanter från Coop, SAS och SJ får frågan om vilket ansvar de har svarar de att försäkrat sig om garantier från sina underleverantörer att problemen på salladsfabriken Eat Food Factory i Jordbro nu är lösta. Deras hållning är lika välmenande som naiv. Även om de av olika skäl inte vill gå in på garantiernas natur undrar jag hur mycket värt dessa garantier egentligen är? Samma garantier fick företagen ju även förra gången samma usla arbetsförhållanden uppdagades hos samma underleverantör (som dock hade ett annat namn då). Är det det faktum att det är svenskar som äger och driver fabriken, att det är en underleverantör som har fabrik här i Sverige, som gör att man agerar så okritiskt?

Jag kommer tänka på ett verk av konstnären Andreas Gursky. I likhet med andra verk har Nha Trang en titel, men Gursky ger ingen förklaring. Verket visar interiören i vad som verkar vara en korgstolsfabrik i Vietnam där hundratals arbetare utför en rad olika moment samtidigt. (Klicka på bilden till höger för att se det i detalj.) Det är omöjligt att inte sugas in i motivet, att vilja gå närmare och studera detaljerna på det drygt tre gånger två meter stora fotografiet. (Verket finns just nu att beskåda i verkligheten på Louisianas stora utställning om Gursky som pågår till i mitten av maj.) Och så står vi där och tänker att sådär ser det ut på fabrikerna i Sydostasien som spottar ur sig trädgårdsmöbler, radiostyrda bilar i plast och LCD-skärmar. Och så tänker vi att vi kommit längre i Sverige, där vi slipper sitta med böjda ryggar i en stor industrilokal och arbeta i en allt annat än ergonomiskt korrekt kroppställning. Ja, för vi har ju regler och policies och fackliga representanter och minimilön och pappaledighet och på toaletterna finns små behållare med alkogel som företaget tillhandahåller för att vi ska slippa drabbas av influensan. Men Randi Mossige-Norheims reportage är ett tecken på att allt inte är perfekt på svenska arbetsplatser.

Orsaken till problemet tror jag är tudelad.

En förklaring är vår egen självbild. I Sverige har vi sedan decennier invaggats i en falsk föreställning om vårt eget välfärdssamhälles relativa överlägsenhet. "Nåt sånt skulle aldrig kunna hända i Sverige!" skrockar vi. Representanter för Sverige och svenska intressen uppvisar många samma beteende utomlands som vi betecknar som kulturimprealism när det utförs av amerikaner. Vi klappar oss själva på axeln för våra svenska initiativ att förbättra anställningsförhållanden i fabriker i exempelvis Thailand, men tittar åt ett annat håll när thailändska bärplockare varje år snuvas på lönen i Norrland. (Förhoppningsvis hittar vi ett ryskt eller kinesiskt bemanningsföretag vi kan lägga ansvaret på snarare än att kräva ansvar av de svenska företag som köpt bären.) Vi gratulerar oss själva för bedriften att öppna ett centrum för mänskliga rättigheter i Kina, men sörjer inte det faktum att vår utbildningsminister aningslöst föreslagit förbud mot slöjor och niqab i Svenska skolor vilket är ett solklart brott mot den del i de mänskliga rättigheterna som handlar om religionsfrihet.

Med den ingenjörsmentalitet som fortfarande är en del av vår nationella identitet följer dessutom en övertro på system och policys vilket tydligt framgår av de intervjuade företagen. När det gäller produktion i Sverige förutsätter vi helt sonika att uppställda regler följs och nöjer oss med att en annan svensk lovar bättra sig. Jag har förståelse för de som vill hedra vår rättstradition och därmed betrakta Eat Food Factory som oskyldiga tills dess att de fällts i domstol och därför fortsätta samarbetet. Jag förstår också logiken i att avbryta samarbetet så fort det finns skäl att misstänka att en underleverantör inte lever upp till den uppförandekod de förbundit sig till. Coops beslut att först stoppa och därefter återuppta leveranserna från Eat Food Factory känns dock som den sämsta kombinationen av de två principerna. Jag har svårt att se en annan förklaring till ett sådant beteende än att det faktum att matfabriken i fråga är svensk snarare än slovensk och att man därmed kan lita på dem.

En annan förklaring till det som hänt är en föråldrad syn på CSR. Om man i huvudsak betraktar företagets ansvarstagande som ett sätt att förebygga och minimera risker tvingas man definiera en bortre gräns för det egna ansvarstagandet vilket ofta inkluderar underleverantörer i första ledet, men inte i andra.

Det handlar inte om idealism, men om pragmatism.

Berkeleyprofessorn Robert Reichs uppfattning att CSR bara är ett spel för gallerierna är lika daterad som den bok i vilken han först presenterade dem. Som Harvardprofessorn Michael Porter visade samtidigt är bör ansvarstagande ses som en central del vad som styr ett företags agerande.

På fem år har CSR gått från att handla om moral till mammon. Innovativa bolag som Nestlé, Coca-Cola och Nike har insett att företag inte längre har möjlighet att definiera vad de betraktar som externaliteter, men att de måste bidra till den värld de verkar i. Dessa företag inser att nyckeln till ökad lönsamhet och ökad innovation ligger i att hela tiden använda sina resurser på ett så effektivt sätt som möjligt, oavsett om dessa resurser är fysiska, ekonomiska, eller mänskliga. Drivkraften är inte idealism, men pragmatism. Vilka problem ska företag inte lösa om inte de behov som deras kunder upplever att de har? Att tillfredsställa behov är företagandes själva kärna.

Det är dags för svenska företag att tillämpa samma hårda kontroller och samma hälsosamma skepticism mot svenska leverantörer som man redan gör i fabriker utomlands. Om inte annat så för att vi själva ska kunna leverera produkter till utlandet. Sedan många år inspekterar Volvo sina kinesiska underleverantörers fabriker och det är dags att vänja oss vi tanken på att deras kinesiska ägare med samma självklarhet också inspekterar den svenska fabriken.

Reportaget i Konflikt i P1 kan bidra till att konsumenter kommer höja kraven ännu lite mer på transparens från företagens sida. Och förhoppningsvis börjar Coop, SAS och SJ inse att man inte längre kan outsourca ansvaret för de produkter man serverar på samma sätt som man outsourcar produktionen av en räksmörgås.

Fotnot: Klicka här för att höra hela programmet eller klicka här för att höra studiodiskussionen där jag medverkade och talade om företagens beteende och företagens syn på företag just nu, ca 40 min in i programmet.

-

Publicerad på Veckans Affärer 14/1 2011