Kriget som avslutade freden

kriget.jpg

Idag för hundra år sedan inleddes första världskriget. Bakgrunden var att arvtagaren till Österrike-Ungerns tron mördats den 28:e juni i Sarajevo vilket resulterat i intensiva diplomatisk aktivitet mellan Österrike-Ungern, Tyskland, Ryssland, Frankrike och Storbritannien. Den mördade Franz Ferdinand var det dock få som sörjde – kombinationen av en nyckfull, kolerisk och fördomsfull personlighet och en stark motvilja att lyssna på sina rådgivare hade gjort honom till mer av en belastning än en tillgång. För många var dödsbudet därför närmast en lättnad.

Men de olika pakter, förbindelser och löften som olika länder gett varandra vid olika tillfällen under decenniet innan krigsbrottet drog likväl in alla i krisen. För Österrike-Ungern var skotten i Sarajevo en välkommen anledning att göra slut på serbiskt inflytande i Bosnien, då en provins i Österrike-Ungern. När Serbien bara kunde acceptera åtta av de tio krav som grannlandet raskt presenterat fick Österrike-Ungern sin efterlängtade anledning att förklara krig (och få allt att verka som Serbiens fel).

Krigsförklaringen skedde tisdagen den 28:e juli 1914 och gjordes med Tysklands goda minne. Under den svarta vecka som följde beordrade Ryssland en allmän mobilisering för att bistå sin allierade Serbien, vilket fick den nybyggda tyska krigsmaskinen att mobilisera i hopp om att ge Ryssland ett tjuvnyp, Frankrike spö och utmana Storbritannien till havs. Samtidigt beordrade Frankrike allmän mobilisering eftersom man såg en chans att ta tillbaka Alsace-Lorraine som man förlorat i kriget mot Tyskland några decennier tidigare. Och när Tyskarna började marschera mot Paris via Belgien förklarade Storbritannien slutligen krig eftersom Tyskland inte kunnat ge ett tillfredsställande svar på kravet att respektera Belgiens neutralitet.

Detta är vad som skedde. Ändå är det svårt att förstå varför det skedde, så här hundra år senare. Efter nära ett sekels relativ fred på den Europeiska kontinenten och i en tid när både solidaritets- och fredsrörelser börjat bli starka och respekterade röster i många länder – hur kom det sig att så många stadsledningar ändå betraktade krigsutsikterna med viss förväntan?

thewarthatended

Eller i alla fall innan man har läst Margaret Macmillans bok The war that ended peace. Efter den traditionella överblicken inleder Macmillan boken med att förklara hur den preussiska tanken om en egen stark flotta var det idéhistoriska arv som gjorde att det förenade Tyska riket drömde om att en dag kunna utmana Storbritannien om herraväldet till havs.

Macmillen skriver lättbegripligt och lättillgängligt och målar utan avkall på nyansrikedomen en högkontextuell bild av den politik, kultur och de ideal som formade tidens tankar i Tyskland innan kriget. Hon gör det så bra att man som läsare känner att man har tillräcklig koll för att vara redo läsa om själva krigsförloppet. Men för att förstå det måste vi naturligtvis också förstå Österrike-Ungern. Och Ryssland. Och Frankrike. Och Storbritannien. Och vi får inte glömma hur läget såg ut i det Ottomanska riket vid den här tiden. Och så där håller det på.

Land efter land beskrivs omfattande och tydligt, om politiska strömningar och personliga allianser som bidrog till att väva den väv av lojaliteter som till slut gjorde att alla oundvikligen drogs med i kriget när någon väl börjat mobilisera. Även om det är oupphörligen intressant (bara det en bedrift!) är det så frustrerande att aldrig komma fram till kriget att jag efter 650 sidor kommer på mig själv med att tänka på krigsutbrottet som en slags befrielse.

Att framkalla den känslan är en dramaturgisk bedrift. Det var ju nämligen just med den känslan kriget började. Men att alltför många i alltför många länder kommit att tänka på kriget som en befrielse. Befrielse från nationell förslappning, befrielse från de delar av befolkningen man såg som dödkött. Något som skulle skärpa sinnet, dana den nationella karaktären. (Samma perspektiv illustreras även väl i Peter Englunds aktuella Stridens skönhet och sorg.) Macmillan ger oss alltså inte bara en djup förståelse för varför och hur kriget kunde uppstå och hon stannar inte vid att skickligt beskriva den frustration som många i Europa kände inför framtiden, hon låter oss också känna den. Och det var just den känslan, kombinerat med de förhoppningar man ställde till kriget, som gjorde att slutligen bröt ut och avslutade den långa fredstiden.

Om du bara ska läsa en bok om första världskriget i år – och det bör du nog eftersom den ger en fördjupad förståelse de nationella allianser och antipatier som format livet i vår världsdel och fortsätter göra det – ja då är valet enkelt. The war that ended peace som idag kommer ut i storpocket är inget mindre än ett mästerverk i genren.

-

Köp boken på Adlibris (tryckt) eller Bokus (tryckt/ebok).