Därför ska du fixa en dejt på lunchen

Alex bjöd mig på lunch redan någon av de första dagarna efter att jag flyttat till San Francisco förra året. Vi sjönk ner vid ett bord på Loving Hut, ett vegoställe han tagit mig till på Stockton Avenue och han log sitt Yale-leende, tittade mig djupt i ögonen och undrade om han kunde göra något för mig. Frågan kom oväntat. Vadsomhelst, lade han till som om det skulle hjälpa. Det dejtande paret vid sidan om oss tystnade. Kanske hade de slut på ämnen. Kanske tänkte de detsamma om oss. Jag tvekade innan jag sa att jag faktiskt inte kunde komma på något på rak arm men Alex misstog min tvekan för att handla om att jag undrade om jag verkligen kunde be honom om en stor tjänst. "Kom igen! Du har ju flyttat hit från Stockholm! Du måste ju ha något mål med din tid här och jag skulle bara tycka att det var kul att hjälpa dig, koppla ihop dig med lite folk jag känner och sätta saker i rullning".

Om det bara vore för tillgången på pengar och den geografiska närheten mellan innovativa bolag skulle det magiska receptet som givit San Francisco och Silicon Valley sitt rykte vara kopierat för länge sedan. Men det är den generösa attityden, att det är så naturligt att vara sharing i The Bay Area som är motsvarigheten till den hemliga såsen i Big Mac. Vi vet vad den innehåller men ändå är den så svårt att få till.

Alex lät sig inte hindras av mitt nej. Några dagar senare hade jag ett mejl i inboxen där han föreslog att jag skulle dejta en kille som heter Jerry över lunch. När jag läste hans hyllande beskrivning av mig rodnade jag. När jag läste hans hyllande beskrivning av Jerry ville jag träffa honom så snart som möjligt. Alex avslutade mejlet med att "I hope you paths will cross if they haven't already". Förvånad konstaterade jag att Alex inte verkade ha några planer på att vara med själv. Så osvenskt! (Det faktum att Alex är från USA förklarar naturligtvis en del.)

Jag älskar att koppla ihop folk som jag tror kan ha nytta av varandra. Men jag har oftast tagit ansvar för att de ska gilla varandra, varit sammankallade till deras första lunchdejt och sedan suttit med på deras första lunchdejt som ett förkläde. Under min tid i San Franscisco lärde jag mig att det är helt onödigt. Människor som är nyfikna tycker det är kul att träffa nya människor och utforska om de kan göra saker ihop.

Jerry och jag träffades över en vit mocha på Starbucks på Samsone Street. Han driver någon slags exklusiv thinktank för amerikanska chefer och vi talade om deras syn på hållbarhet. Så tittade han mig djupt i ögonen och undrade om han kunde hjälpa mig uppnå mina mål. Nu var jag förberedd och avslöjade att jag skulle vilja träffa någon som var liberal när det kom till det där med betalning. Kände han någon som jobbade med media och som arbetat med nya modeller för att tjäna pengar på att producera innehåll på nätet, och som inte var bunden till gamla mediekanaler. "Då vet jag rätt kille för dig" sa Jerry och log. Tre dagar senare kom ett mejl där Jerry skrev att han trodde att jag och Neal skulle gilla varandra. Jerry avslutade mejlet med att "I hope you roads will cross soon if they haven already done so".

Över en kaffe på the Blue Bottle Coffe i Soma insåg vi att han hade rätt. Neal Gorenflo är grundare och redaktör på Shareable.net och jobbar med att fundera på det här med att dela med sig hela dagarna. Förutom en ny kontakt fick jag också med mig nya tankar, nya namn och nya perspektiv. Och ett nytt sätt att se på det här med att koppla ihop folk. Lika lite som att jag behöver följa upp för att fråga om en vän läst artikeln jag mejlade henne behöver jag ta ansvar för att två kontakter upprätthållit kontakten efter lunchen jag föreslog att de borde ha. Som Neal konstaterade; "sharing is caring" och det är alldeles tillräckligt. Det är ett sätt att visa omtanke snarare än att dela ut en uppgift som ska återrapporteras.

Malin, som introducerade mig till nya tjänsten lunchaihop.se är ironiskt nog en person jag blev introducerad för. Vår lunchdejt ledde till att jag anställde henne. Med utgångspunkt från LinkedIn gör tjänsten det enklare än någonsin att koppla ihop två kontakter man tror skulle ha nytta av varandra. Förhoppningsvis bidrar den till att vi börjar bli lika generösa med kontakter i den fysiska världen som vi är med länkar i den digitala världen och d

Numera avslutar jag alla mina introduktionsmejl till personer som jag kopplar ihop med "att jag hoppas era vägar möts om de inte redan gjort det" som ett sätt att hylla Alex som introducerade mig till ett sätt att introducera människor till varandra, Bay Area-style.