Rundabordsamtal om kapitalistmens framtid

rundabordssamtal.jpg

I slutet av juni samlade Veckans Affärer åtta tänkare till en diskussion under min ledning om kapitalismens framtid, företagens möjligheter att adressera samhällsproblem och hur hållbarhetsfrågor påverkar företagandet i framtiden. Vad som följer är ett redigerat utdrag av diskussionerna. Lite mindre än trettiofem trappsteg under Nobelmuseet i Stockholm ligger forskningsbiblioteket som man når via en dunkel källartrappa. Under tegelvalven står bokhyllor längs väggarna och ur en av dem drar jag ut en bok med vit rygg märkt ”Pristagare 2006”. Det årets fredspris fick mycket uppmärksamhet då den norska nobelpriskommittén utsett en för många okänd ekonomiprofessor från Bangladesh till pristagare. I motiveringen lyfte man fram hans arbete med att med hjälp av mikrokrediter hjälpa människor ut den fattigdom som i så många fall varit orsak till politisk instabilitet i världen. På ett uppslag i boken finner jag en bild av diplomet.

”Titta, det där har jag hemma!” utbrister Muhammad Yunus som står vid min sida. Han doftar svagt av sandelträ och är på ett utmärkt humör. Tillsammans med sju ledare från näringsliv, ideell sektor och offentlig sektor har vi samlats i det gamla börshuset tidigt en lördagsmorgon i juni för en diskussion om företagandets roll i att adressera samhällsproblem. Vi tar plats vid det stora bordet och när vattenglas distribuerats och mikrofoner installerats ber jag Yunus utveckla sitt resonemang om att de senaste årens dystra kriser – finanskris, energikris, oljekris, miljökris och fattigdomskris – alla är effekter av ett konstruktionsfel i det kapitalistiska systemet.

 

Kapitalismen

Muhammad Yunus: En central idé av kapitalismen är att människan är en varelse som i första hand vill sko sig själv och därför maximerar vinster. Tanken på den fria marknaden och fri konkurrens bygger på att maximerande av profit är vägen till att åstadkomma en optimal fördelning av resurser. Jag menar att denna grova missuppfattning måste korrigeras för att inte hamna i en situation där alla tänker på sig själva och där tanken på det gemensammas ansvar går förlorad, för att undvika att kriserna kommer slag i slag.

 

Min tanke är att vi borde återvända till att betrakta människan som hon är. Vad vill hon egentligen ha ut av livet? En sak som är säker är att hon inte är en endimensionell varelse, men multidimensionell. Vi måste ersätta det kapitalistiska systemets endimensionalitet med en tanke på människan som multidimensionell, en varelse som vid varje given tidpunkt kan ha både själviska och osjälviska intressen! Dagens system reducerar människor till robotar och vi ser VD:ar som robotlikt fokuserar på att tjäna maximalt med pengar.”

Stina Billinger, hållbarhetsstrateg SPP: Det här ett synsätt vi redan ser, i alla fall bland investerare och långsiktiga ägare. Jag vill hävda att det är ägarnas ansv ar att säkerställa att VDn inte agerar som en robot.

Stefan Isaksson, låneexpert Sida: Jag håller med. Det finns alltmer pengar tillgängliga för investering i företag som tänker flerdimensionellt och inte bara optimerar vinsten kortsiktigt. Den ökade medvetenheten hos allmänheten gör att jag tror att vi snart ser ett större skifte.

Robert af Jochnick, grundare och styrelseordförande, Oriflame: En av fördelarna med att inte vara börsnoterad var att det var lättare att styra Oriflame då, att kunna vara mer mänsklig i skötande av bolaget.

Per Grankvist, redaktör Veckans Affärer: Men tycker du Oriflame är mindre humant nu, som börsnoterat?

Af Jochnick (dröjande): Ja, så blev det nog. VD agerar för att tillfredsställa aktiemarknaden och hållbarhet ligger inte högst på hans agenda. Men som största aktieägare kan vi påverka prioriteringarna, även om det är lite svårare och kräver att vi är tydliga med vad som ska prioriteras.

Grankvist: Jag skulle vilja återkomma till företagens värderingar. Stina, när du nyligen twittrade och bad om exempel på greenwashing svarade någon McDonald’s som talar mycket om sitt ekologiska kaffe och laddstationerna för elbilar men inte i tillräckligt hög grad adresserat problemen som är förknippade med köttproduktion. Är inte detta också ett exempel på att vi ofta bara företag som endimensionella, antingen bra eller dåliga, snarare att se dem som varelser som också måste ta ett steg i taget. Är vi som konsumenter för kritiska mot företagen?

Billinger: Nej… med tanke på läget i världen måste vi vara kritiska mot företag som inte bidrar till att förbättra världen. Samtidigt måste vi också se vilka framsteg ett bolag gör, inte minst som investerare. Folk är snabba på att definiera vad som är en dålig produkt, exempelvis att allt som är gjort av olja är en dåligt. Utmaningen för oss som investerare är att se till utvecklingen och se hur man kan göra samma sak mera hållbart, steg för steg. Men sen måste man samtidigt kunna nå en punkt när man säger att en bransch är för ohederlig eller ohållbar för att kunna investera där. Men som investerare är vår roll att inte vara lika svart eller vit som kunderna, för att skynda på utvecklingen.

Yunus: I decennier har vi sett företag agera fritt och har så infört restriktioner för att hindra en oönskad riktning. Varför kan vi inte designa företagandet så att det från början bidrar till önskad utveckling, snarare än att vänta på att något går åt fel håll och sedan försökaändra kurs? Alltför ofta talar vi om att tjäna pengar och sen donera det till välgörenhet. Nog är det smartare att starta en verksamhet som samtidigt bidrar till förbättring istället för att ”ta en omväg” via filantropi?

Det finns samtidigt en sak jag vill förtydliga när det gäller samhällsentreprenörskap. Jag har aldrig sagt att alla andra typer av företagande borde upphöra, absolut inte! Jag må vara okomfortabel med företag som ensidigt fokuserar på vinst, men det är så näringslivet funkat hittills. Däremot har jag sagt att man inte ska se ner på eller motverka den nya affärsmodell som många nya entreprenörer anammar, där de både ser ett ansvar och en affärsmöjlighet.

 

Företagsformer

Grankvist: Professor Yunus har föreslagit en hybridform, ett vinstdrivande företag men där all vinst återinvesteras för att främja tillväxten och adressera de samhällsproblem de vill bidra till att lösa, vilket därmed gör bolaget osjälviskt till sin natur. Stefan, vad kan vi lära oss av de reaktioner du fick när du startade GodEl, elbolaget där avkastningen doneras till olika organisationer?

Stefan Krook, grundare GoodCause: Det är klart att många tänkte att vår affärsmodell lät för bra för att vara sant, att både få billigare el och känna att en del av elräkningen gjorde gott. På senare tid har vi samtidigt kritiseras för att vår VD tjänar 45 000 kr i månaden, trots att detta är vad VD:arna för några av våra kollegor tjänar per vecka. Vi kan bara fortsätta förklara vår modell och minnas att så snart du försöker göra något annorlunda kommer man också få kritik för det. Det är utmanande att vara annorlunda.

Jag har både byggt bolag som försökt tjäna så mycket pengar som möjligt och bolag som försökt göra så mycket gott som möjligt och föredrar den senare typen. Samtidigt hindrar tillgången på riskkapital oss att växa snabbt nog. Med nuvarande ekonomisk logik ger man pengar till bolag där man stoppar in en krona och förväntar sig att få två kronor tillbaka. Problemet med samhällsentreprenörsskapet är att få riskkapital, snarare än donationer. Kapitalismen är väldigt bra på att allokera pengar till saker som man med rådande logik tror kommer att vara lönsamt i framtiden, men mindre bra på att finansiera det som ligger utanför den logiken.

Yunus: Trösten är dock att det idag fostras en ny generation elever som lär sig se världen genom två olika par glasögon, såväl vinstmaximerande som effektmaximerande, och som kan byta mellan de olika glasögonen och deras skilda logik. Problemet är ju inte logiken i sig själv, men uppfattningen om att det bara existerar en slags ekonomisk logik, vilket medför problem i att förstå varandras logik och utgångspunkter.

Af Jochnick: Men hur gör man för att göra dessa samhällsföretagare synliga? Ingen vet ju var de är och vad de är – det hela verkar vara ett kommunikationsproblem.

Yunus (muntert, klappar på sin bok): Det är det min bok handlar om! Köp boken så kommer allt att klarna! Skämt åsido, samhällsföretag har en väldigt kort historia och ju fler exempel som det skrivs om, ju mer accepterat blir det.

Vi har ett samarbete med Danone där de gör näringsrik yoghurt till ett lågt pris för att motverka undernäring bland barn och när det blev känt fick jag frågan om jag inte insett att Danone utnyttjade mig för att få positiv PR. Som svar har jag fejkat överraskning, format munnen till ett O och sagt ”Oj – är detta deras syfte? Jag trodde bara det var jag som utnyttjade dem!” För så snart Danone engagerade sig i detta samhällsföretag började alla prata om samhällsföretag. Man frågade sig om Danone blivit galna, vilka drivkrafter de hade och på Harvard gjordes fallstudier av vårt samarbete. Och av bara farten blev fenomenet mer känt.

Grankvist: Postkodlotteriet har fått en hel del kritik för bland annat era lönenivåer eftersom många antar att ni är icke-vinstdrivande, fast ni ju är ett vinstdrivande företag som alla andra. Niclas, varför tror du att människor har svårt att förstå er affärsmodell?

Niclas Kjellström-Matseke, VD Postkodlotteriet: Jag tycker ditt antagande är fel. Om man ser till det faktum att vi har 1,7 miljoner lottköpare varje vecka verkar människor inte har några problem att förstå vår affärsmodell. De som har problem att förstå tillhör ofta en klick som av olika skäl känner att deras affärsintressen är hotade eller som inte gillar att vi bedriver företagande på ett annat sätt.

Om man tillåter sig att acceptera att företag både kan åstadkomma ekonomiska resultat och resultat i samhället är det lättare att förstå nya affärsmodeller.

Grankvist: Vilken roll ser ni att mediakoncerner som Bonnier (som äger Veckans Affärer) spelar när det gäller att utbilda i att dessa nya affärsmodeller finns och fungerar. Är vi också en del av problemet?

Kjellström-Matseke: Nej, det finns många journalister som förstår den nya logiken mycket bättre än jag. Om man ger sig in i leken får man leken tåla och med det följer alltid kritik. Det är som att spela hockey – man vet ju innan matchen börjar att man kommer åka på en del stryk så allt man kan göra är att ta på sig hjällen och ge sig ut på isen och göra sitt jobb. Om man inte är redo för det borde man stanna i avbytarbåset.

Isaksson: Jag tycker affärspressen ofta verkar hävda att man antingen skänker pengar eller att man är affärsmässig men att spektret däremellan förblivit obevakat.  Som media måste ni, och alla andra, bli bättre på att utvärdera bolag för vad de resultat de åstadkommer, inte vilken affärsmodell de har. För att adressera problemen i världen behöver vi företag längs hela spektret och det är medias ansvar att visa att hela spektret existerar.

 

Utmaningar

Grankvist Låt oss tala om några av de utmaningar som världen står inför idag och börja med det utanförskap det innebär att inte ha jobb samtidigt som man av olika skäl har svårt att få anställning. Pär, på Max har ni ofta talat om ert uppdrag att anställa människor med fysiska eller psykiska funktionshinder. Vad beror det på?

Pär Larshans, hållbarhetschef, Max Hamburgare: Våra anställda ska spegla samhället för att kunna ge samhället bra service och då ska vi också ha en lika stor andel funktionshindrade anställda som det finns i samhället. Samtidigt har det också haft positiva effekter för både oss och för de vi anställt. De kan försörja sig själva och återfår självförtroendet. De är dessutom mindre sjuka, jobbar hårdare och är mer engagerade än anställda som saknar funktionsnedsättning.

Jag ser hur många företag kämpar med att hitta ett långsiktigt mål med sin verksamhet utöver vinstmaximering. När man inte vet var man ska på sikt blir perspektivet kortsiktigt och då vet man inte heller när man gör avsteg från långsiktiga vinster alla hade mått bra av. Det vi gjort är att slå in på en helt ny väg som hjälpt oss optimera vinsten istället för att kortsiktigt maximera den, men resultatet har blivit att vi är lönsammast i branschen.

Billinger: Jag anser att företagens största ansvar är tänka nytt. För att kunna skapa de nya affärsmodeller som behövs för att skapa en hållbar värld kan vi inte använda de modeller som just nu regerar vår ohållbara värld. Vi måste både omdefiniera tillväxt och hur företag är konstruerade.

Isaksson: På Sida försöker vi ändra vår syn på vår egen verksamhet, att gå från att ge bistånd till att göra investeringar.  Avkastningen är dock inte pengar men samhällsförbättringar; minskad fattigdom eller förbättrad miljö. Vi ser ett behov av att ta tillvara kraften i entreprenörskapet och vårt mål är att hjälpa dem växa genom att säkerställa att de både har resurser och stödsystem. Allt handlar egentligen om att låta fattiga göra sina egna val. För om vi bara kan ge dem möjligheten att välja kommer de välja klokt.

Krook: Jag har aldrig varit någon större akademiker men det råder ingen tvekan om att många av de problem vi står inför är sammankopplade. Om vi kan lösa fattigdomsfrågan löser vi också hållbarhetsfrågor och tvärtom.

Peter Odemark, VD Danone Sverige: Många av råvarorna i våra produkter kommer från fattiga länder men förädlas och säljs i rika länder.  Vårt ansvar är att se till att vår expertis kommer fler, längre bak i leverantörskedjan, till nytta. Genom att lära bönderna nya odlingsmetoder och dra nytta av teknik vi utvecklat kan vi höja kvaliteten på råvarorna samtidigt som vi bidrar till att bönderna för bättre betalt.

Det är också ett sätt att engagera oss lokalt som inte bara innebär att vi skänker pengar. Genom att investera vår kunskap ses vi som en del av böndernas verksamhet och tillsammans kan vi dra nytta av Danones skalfördelar, logistik, distribution och produktionskunnande för att skapa hållbara affärsmodeller för alla inblandade.

Yunus: Vi måste komma ihåg att fattigdom inte skapades av fattiga. Fattigdom skapas av det system vi skapat och samma system kan inte lösa problemet. Men om du ändrar systemet kan fattigdomen också adresseras.

I kölvattnet av finanskriserna har vi ett utmärkt tillfälle att göra om systemet. Just nu är alla så omskakade att det finns plats för något nytt. De flesta VDar drivs av finansiella rapporter snarare än rapporter om framtiden och snart kommer systemet återgå till kvartalsfokus. Det är därför andra än VDar kan rätta till systemet och….

Af Jochnick (avbryter): Men vem ska då ändra systemet?

Yunus: Vi ska ändra det tillsammans, som medborgare och som samhälle, men vi ska inte vänta på våra ledare. Ett ofta bortsett faktum är att all teknik, alla patent, ägs av företag och inte av stater. Twitter, Facebook, Google och Apple – alla har de förändrat vår vardag de senaste åren och alla är de privata företag. Så varför skulle vi inte kunna använda samma teknik som gjort bolagen framgångsrika för att också lösa problem i samhälet?

Tänk bara på den tekniska utveckling som skett de senaste tjugoåren och förklara för mig varför vi inte skulle kunna förvänta oss en lika snabb utveckling framåt? Med tanke på hur snabbt världen rör sig idag är inte ens våra vildaste fantasier en begränsning.

 

Framtiden

Grankvist: På redaktionen tror vi att hållbarhetsfrågorna och insikten om behovet att använda våra resurser på ett klokare sätt kommer förändra företagandets villkor i ännu högre utsträckning de kommande tio åren än vad internet förändrat villkoren de senaste tio åren. Håller ni med eller är vi för optimistiska, sett ur ert perspektiv?

Yunus: Nej, jag håller med - vi har en fantastisk tid framför oss! Vad du än tänker dig kommer det att vara mer, oavsett hur modiga dina visioner var. Utmaningen är att se till att förändringarna sker i en önskad riktning.

Af Jochnick: Mitt problem är att jag inte ser vem som ska vara katalysatorerna för denna förändring. Idag är makten koncentrerad till regeringar och internationella organisationer och jag är väldigt pessimistisk när det gäller vad de kan och vill åstadkomma. Politikernas kortsiktiga röstfiskande gör dem oförmögna att ta långsiktiga beslut. Kroniska meningsskiljaktigheter mellan olika länder och regioner plågar internationella organisationer och resultatet blir fiaskon i stil med klimattoppmötet i Köpenhamn.

Hoppet står därmed till företagen, som har alla resurser och all denna teknik men frågan är bara hur de ska fås att ta ansvar, hur de ska fås att omdefiniera sina mål så att de inte bara handlar om att tjäna mest pengar men också att göra mest gott i världen.

Kjellström-Matseke: Jag håller med. De utmaningar vi står inför och de kriser vi gått igenom är inte isolerade till ett ämnesområde eller ett land. Fattigdom och finanskris är båda exempel på internationella globala problem. Och kanske krävs det därför också internationella organisationer som kan adressera och lösa dem. Och där har företag en roll. Företag är globala, till skillnad från politisk vilja. Det enda som kommer i närheten är FN men de har en för svag ledning idag. Så om inte annat så baserat på det faktum att företag är strukturerade på samma sätt som problemen de ska försöka lösa, skulle jag säga att de har en chans.

Billinger: Är det inte i slutänden en fråga om mod? Ägarna måste uppmuntra styrelsen och VDn att bli precis så modiga de någonsin kan vara i att omdefiniera företagens mål för att överleva i den snabbt förändrande världen.

Grankvist: Ur ditt perspektiv, är vi modiga nog idag? Är du hoppfull inför framtiden?

Billinger: Eftersom jag har en fyramånaders son måste jag vara optimistisk – det är en del av min jobbeskrivning som mamma! Skämt åsido – vi måste alla vara optimistiska och jag upplever att världen verkligen är på väg att förändras. Studenterna jag möter på handelshögskolorna har en annan, bredare, agenda än för några bara några år sedan. Även om vi inte har riktigt de politiker vi förtjänar måste vi försöka ta tillvara på dagens momentum och använda det för att tänka nytt på många områden.

Odemark: Idag kan vi se hur personer med bra bakgrund, bra ledaregenskaper och bra idéer i allt högre utsträckning vill arbeta för företag som har bra och tydliga värderingar. Det handlar om mer än bara pengar, mer än att bara skaffa sig en karriär, men att skaffa sig ett meningsfullt jobb och det är något allt fler efterfrågar. Vi ser en stor, stor skillnad både i Sverige och i resten av Europa och det är något som hänt på bara fem år.

Krook: Om jag förstått saken rätt är det runt en tredjedel av studenterna från de främsta handelshögskolorna i världen som säger sig vilja arbeta med något som har både mening och mål, något som jag inte upplevde för tio år sedan. Samtidigt är det så att vi haft tillräckligt med modiga entreprenörer – som Muhammad Yunus som definierat ett nytt sätt att lösa samhällsproblem– vad som krävs nu är efterföljare.

Yunus: Jag skulle vilja återvända till frågan om vem som ska vara katalysator och leda utvecklingen. Det känns som utvecklingen går snabbare för var dag och det gör att den offentliga sektorn hamnar på efterkälken eftersom de inte är konstruerade att vara snabbfotade. Såväl näringslivet som den ideella sektorn måste därför räcka ut sina händer till det offentliga för att säkerställa att de håller samma takt som oss andra, för att inte skapa fler problem.

Vi har alla sett det; farmodern som har problem att hitta ett nummer i mobilens adressbok och som får hjälp av det sexåriga barnbarnet. Det är ett exempel i tiden – barnen är födda i en värld som förändras snabbt men är programmerade att hantera det. Vuxna upplever problem att anpassa sig och behöver fråga småbarn om råd!

Innovativa idéer handlar om att göra saker på ett helt nytt sätt, på ett sätt vi andra inte trodde var möjligt och därför aldrig tänkt på innan. Det är dessa barn som kommer skapa de riktigt radikala lösningarna!

 

Vi avslutar samtalet i dur och på väg upp ur källarvalvet känns stegen lättare än innan samtalet. Muhammed Yunus tackar för att han fått medverka genom att krama min hand med båda sina händer. Han konstaterar att vägen till framtiden måste vandras ett steg i taget men kommer också kräva att vi vid flera tillfällen har modet att ta stora tankesprång.

Vi bryter upp och alla deltagare tar farväl av varandra innan vi tar våra första steg mot framtiden. Vi kliver ut på trappan, lämnar dunklet inne i börshuset och solens strålar lyser emot oss.

Publicerat på Veckans Affärer webbsida 7/7 2011.