Te med svensken som tog det allra första steget mot klimatmötet i Köpenhamn

sverkernpd4zzrivpj2swlcbjqg.jpg

Om man ska destillera klimatförhandlingarna inne på Bella Center i Köpenhamn till en enda fråga handlar det om hållbar tillväxt. Tillväxt är väsentligt för att kunna bidra till att hundratals miljoner får det bättre så att de kan lämna fattigdom och känna stoltheten av att försörja sig själv utan bidrag. Samtidigt måste det ökade välståndet genereras på ett annat sätt än den industrialiserade världen genererats där ökad tillväxt inneburit ökade utsläpp av växthusgaser. Det är en svår nöt att knäcka – utvecklingsländerna måste förmås att förstå att de ska välja en relativt oprövad, men mera hållbar väg, utan att det ska framstå som att de förvägras samma privilegier som i den industrialiserade världen. Diskussionen är dock långt ifrån ny – exakt samma diskussioner föregick klimatkonferensen i Stockholm 1972. "U-länderna skrek i högan sky! De satte miljöhänsyn i motsatsförhållande till tillväxt och såg alla lagar som ett sätt för de rika länderna att beröva u-länderna på de fabriker de längtat efter!" Sverker Åström ler åt minnet och åt de många parallellerna till upptakten inför klimatmötet i Köpenhamn 37 år senare.

sverkernpd4zzrivpj2swlcbjqgVi dricker te i hans takvåning i centrala Stockholm. Trots sina 94 år är Åström fortfarande lika skarp i sina analyser och åsikter som i de många tv-inslag och tidningsklipp jag läst under åren. Åström är fortfarande aktiv – på ett sidobord står datorn där han följer nyhetsflödet och han blir uppriktigt glad över de internationella tidningar jag tagit med mig. När jag sneglar på telefonlistan som ligger vid telefonen noterar jag namnen av flera av Sveriges främsta politiker och diplomater – ännu ett tecken på hans aktivitet.

Som Sveriges FN-ambassadör spelade Åström en avgörande roll för att FNs allra första internationella konferens med miljöfokus kom till stånd, den så kallade Stockholmskonferensen 1972. Konferensen medförde att miljöfrågan för första gången handlade på den internationella politiska agendan och att en lång rad länder vidtog åtgärder för att kartlägga hur miljön mådde i sina respektive länder.

Som ett svar på utvecklingsländernas oro om att miljökraven skulle hota deras tillväxt poängterade Indiens dåvarande premiärminister Indira Gandhi i sitt inledningstal att ”vi (utvecklingsländerna. Red. Amn.) inte kan vrida klockan tillbaka och återgå till ett naturalistiskt leverne!” I sitt tal refererade Gandhi till att människan i tusentals år levt i harmoni med naturen och menade att vi måste fråga oss inte bara vilken värld vi vill leva i, men också vilken typ av människa vi vill ska leva i denna värld.

Att man inte borde fortsätta som man gjort dittills stod klart redan 1972. Under Stockholmskonferensen pängterade Robert McNamara, chef för Världsbanken, att det senaste seklets utveckling hade bidragit till ”monstruösa övergrepp på livskvaliteten i utvecklade länder”. Inför min intervju med Sverker Åström tittar jag igenom några av talen från Stockholmskonferensen 1972 och det slår mig att många av talen lika gärna skulle kunna ha hållits i Köpenhamn 2009.

För oss som mest känner Åström som en av Sveriges främsta toppdiplomater under många år kan hans inblandning i Stockholmskonferensen verka oväntad, men även detta är ytterst ett resultat av att diplomatin måste reagera på tidens strömningar i samhället, menar Åström. Under 1960-talet hade de negativa effekterna av industrialiseringen börjat uppmärksammas runt om i världen. I början av decenniet fick Rachel Carsons bok Tyst vår mycket uppmärksamhet eftersom den visade vilka skadliga effekter det ovarsamma hanterandet av växtgifter i jordbruket fick på ekosystemen. Boken satte igång en miljödebatt i bland annat USA, Storbritannien, Kanada, Nederländerna, Västtyskland och Sverige.

Flera spektakulära olyckor bidrog också till den ökade medvetenheten, som när tankfartyget Torrey Canyon gick på grund i engelska kanalen i mars 1967 och orsakade svåra föroreningar längs 20 mil av den engelska sydkusten och ytterligare 8 mil av den franska atlantkusten. Över 15 000 fåglar dog och i efterhand visade det sig att de kemikalier som användes för att sanera stränderna orsakade nästan lika mycket skada som oljan.

Lägg sedan till massförgiftningen orsakade av kvicksilver och PCB-utsläpp i Japan, massdöden av fiskar i floden Rhen och att föroreningar som flöt på ytan av den kraftigt förgiftade floden Cuyahog i Ohio fattade eld vid flera tillfällen. Det är lätt att förstå att grogrunden var den rätta för miljöorganisationer över hela världen och många av de organisationer som idag medverkar i Köpenhamn grundades vid den här tiden.

"Under 1967 upprättades en lista med tänkbara ämnen för kommande konferenser i FN:s regi. Högst upp på denna lista fanns förslaget om 'en konferens för ickemilitär spridning av kärnvapen' vilket vi förstod bara var en täckmantel för att amerikanerna skulle få ännu ett forum för att sälja sin egen kärnkraftsteknologi till resten av världen" förklarar Åström och han föreslog därför att man istället skulle ordna en konferens om miljöeffekterna.

Eftersom Sverige både var neutralt och åtnjöt stort förtroende i FN-sammanhang var Sverige en ideal aktör att lägga förslaget och Åström, med sin långa diplomatiska karriär, var dessutom den perfekte mannen för uppdraget. Då Åström hade det svenska utrikesdepartementets och regeringens fulla förtroende att sy ihop ett förslag kunde han i princip på egen hand utforma det utan att vara i behov av instruktioner från Stockholm. Som professionell diplomat höll han dock naturligtvis dem informerade om vad som pågick och Åström avslöjar att en av de politker han regelbundet bollade idéer var Olof Palme.

Jag frågar hur Palme reagerade när Åström först föreslog idén om en miljökonferens. "Åh, han tyckte det var en utmärkt idé! Sverige hade ju redan profilerat sig internationellt inom biståndsfrågor, nord-syd-frågor och rättvisefrågor. Palme, som både kände av tidens strömningar och var lite av en opportunist, tyckte att miljöfrågorna var ännu ett område där Sverige kunde ligga i framkant och hålla en hög profil internationellt" förklarar Åström och tillägger att Palme alltid var väl påläst på miljöfrågorna och därför aldrig behövde matas med information från honom.

FN:s dåvarande generalsekreterare U Thant tyckte det svenska förslaget lät klokt men i brist på egna rådgivare blev det Åström som fick skriva utkastet till resolution för en miljökonferens.

"Jag minns hur Thant slog ut med händerna och utbrast 'jag har hundra experter på ekonomi i stab men inte en enda på miljö' ", berättar Åström som skred till verket. Han författade ett utkast till resolution för att ordna en konferens, baserad på senaste vetenskapliga fakta från det då relativt nystartade Naturskyddsverket.

I sitt arbete försökte Åström balansera det visionära mot det realistiska. Han pekade bland annat på att tidpunkten var rätt, att ämnet skulle kunna vara ett sätt för FN att minska den spända atmosfär som rådde i FN till följd av kalla kriget och inte minst på att det fanns ett skriande behov av upplysning på miljöfronten för världens politiker. I december 1968 antogs så resolution 2938 i generalförsamlingen. Man hade beslutat att ordna en konferens som skulle handla om hur mänskliga aktiviteter påverkade både miljön och människans hälsa. "Knappt en enda stavelse ändrades mellan mitt förslag och det som lades fram för generalförsamlingen!" utbrister Åström nöjt och sträcker sig efter sin tekopp.

Förstod du att du skrev historia när du skrev utkastet till resolutionen? undrar jag. Åström tittar på mig med allvarlig min under en lång sekund innan han säger med lika saklig som stolt röst. "Ja, det gjorde jag." Det är väldigt påtagligt att jag dricker te med en historisk person. Det sägs att utvecklingen kan ta en ny riktning för att rätt person råkar befinna sig på rätt plats i rätt tid, med rätt förutsättningar. Och det var nog det som hände i FN-skrapan i New York i slutet av 1960-talet när Åström tog de första stegen mot den debatt om klimatet vi har idag.

I den resolutionen Åström skrev nämndes bland annat klimatförändringarna för första gången vid namn i ett dokument från FN-organ. Även om växthusgasernas effekt på planeten dock inte var ett separat ämne på Stockholmskonferensen några år senare berördes det på olika sätt. Indira Gandhi pratade exempelvis om vikten av att människan åter måste lära sig att man bara kan ta så mycket från jorden och ur atmosfären som man sedan återför. Trettiosju år senare är det huvudämnet på den stora konferensen i Bella Center i Köpenhamn.

Jag undrar om han ser paralleller med det motstånd som fanns inför Stockholmskonferensen 1972 och den i Köpenhamn 2009? Åström nickar. "Stormakterna protesterade och konspirerade naturligtvis, rädda för begränsningar för den egna industrin. En av de högljudda motståndarna var Storbritannien som var särskilt rädda för pålagor", berättar Åström. Efter resolutionen fortsatte han använda hela sitt diplomatiska register för att få de olika partnerna att komma till Stockholm med öppet sinne. Men okunskapen hos politikerna om vikten av att skydda miljön var bitvis lika stor som motsättningarna mellan parterna. Med jämna mellanrum blev Åström påmind om hur det kalla kriget påverkade diskussionerna när parter envisades med att lägga in politiska värderingar.

"Sovjet var ett hundra procent motståndare till mötet", säger Åström med förvånansvärt munter röst samtidigt som han knaprar på en havrekaka och jag förstår att en komisk poäng lurar runt hörnet. Åströms torra humor är tydligt opåverkad av ett långt liv. "Jag minns hur några Sovjetiska representanter i ett möte med allvarliga miner förklarade för mig att miljöproblem inte existerade i kommunistiska Sovjet utan bara i kapitalistiska länder som USA!"

I de historiska återblickar av hur miljöfrågan diskuteras historiskt inför Köpenhamnsmötet pratar man ofta om betydelsen av konferenserna i Rio de Janeiro 1992 och Johannesburg 2002, tjugo respektive trettio år efter Stockholmskonferensen som i sin tur var avgörande för att de två skulle komma till stånd. Sverker Åström tog de första stegen genom sin idé att ordna miljökonferens och var inbjuden som hedersgäst till Rio som en markering av den betydelse han haft på utvecklingen. Åströms stora roll blir också tydlig när man läser den nyutkomna och mycket intressanta boken From Stockholm to Johannesburg and beyond – the evolution of the international system for sustainable development governance and its implications av Lars-Göran Engfeldt och som beskriver det politiska spelet om hållbarhetsfrågorna från mitten av 1960-talet och framåt.

Testunden är slut. Jag reser mig, tackar men när jag tar på mig ytterrocken slår dig mig att jag glömt ställa en fråga. I relation till många andra betydelsefulla händelser under din långa karriär som toppdiplomat – hur värderar du ditt arbete med att få till stånd Stockholmskonferensen under de där åren i New York i slutet av 1960-talet, undrar jag. "Jag är inte högfärdig…" börjar Åström. "… men om det är något som ska stå på min gravsten så är det att jag tog initiativ till Stockholmskonferensen 1972."

-

Publicerad i CSR i Praktiken 7/12 2009.