Ett förhållande till vatten
Hur någon agerar i vattnet präglas nog av den grundtrygghet hon fick i detta vatten som barn - om hon alls fick det.
Ett sting av avundsjuka kommer alltid över mig när jag ser den frihet som kännetecknar badande barn och hur de är lika mycket i vattnet som de inte är i vattnet. Medan jag betat av mina längder i Malens femtiometersbassäng varje sommar brukar jag undra över hur många gånger ett barn egentligen kan klättra upp och hoppa i igen. Det verkar inte finnas ett maxtal.
“Kolla nu!” brukar en blond elvaåring ropa till någon som kunde vara hans spegelbild. Det följs av ett klumpigt snurrhopp ner från kanten när pojken försvinner under ytan i några sekunder innan han dyker upp med en blöt platt lugg och på utandning säger “Nästan!”. Spegelbilden tycks då alltid analysera hoppet under ett intensivt ögonblick innan han säger “ok, så här då” och kastar sig ut i ett eget försök.
Lite längre bort brukar en flock barn leka med flytleksaker. Varje år görs nämligen nya försök att baxa upp en flytande kub i en dämpad blå nyans på en temporär plattform skapad av flytande mattor i ljust orange, allt solblekt under åratal av användning. Under sekunder som på samma gång tycks vara en evighet och ett ögonblick verkar de ha lyckats med vad de företagit sig. En häpen tystnad sprider sig över bassängområdet. Därefter är det alltid någon som med gäll röst skriker “Nej, Lukas! Lägg av!” strax innan allt upplöses och alla faller handlöst i vattnet. “Jävla Lukas!”
Avundsjukan som dyker upp i mig är ett resultat av att jag själv aldrig lekt på det där ohämmade sättet. Än idag undviker jag att ha huvudet under vattnet. Det beror bland annat på att gång när min lågstadieklass åkte till badhuset så halkade jag när jag sprang längs en poolkant. Jag föll skräckslagen i vattnet på den djupa sidan. Alltsammans gick så fort och alltsammans gick så sakta. Jag minns inte omständigheterna före eller efter, om jag tog mig upp själv eller om någon hjälpte mig upp till kanten, men jag minns ännu fallet. Handlöst som i en dröm och så småningom en ljud någonstans inom mig, en duns när axeln slog i bassängens kakelklädda botten. Jag minns att det inte var någon stor sak för någon annan än för mig. ”Allt gick ju bra, eller hur gubben?”
Om jag berättade det för min mamma när jag kom hem vet jag inte. Inget var ju brutet. Om jag inte gjorde det har hon aldrig vetat det här för på den tiden kommunicerade skolan bara med föräldrarna om det skett mycket allvarliga saker. Inget tycktes någonsin vara så allvarligt. Lite stryk får man tåla.
