Litterära orienteringsmärken

Jag har alltid strävat efter att kunna skriva som amerikanerna. De flesta essäister jag beundrat och tagit intryck av har varit verksamma där eller studerat där.

Jag tror det var Joan Didions “Slouching towards Bethlehem” (1968) som blev mitt första riktiga litterära orienteringsmärke, något att ta ut riktningen mot i mitt eget skrivande. Jag skaffade the New Yorker för att få läsa Malcolm Gladwell som jag också beundrade och alla andra som skrev sakprosa med skönlitterära kvaliteter. Där upptäckte jag Jia Tolentino. Hon skrev på samma återhållna, personliga vis som Didion och i Tolentino essäsamling “Falsk spegel” (2019) är det uppenbart att deras sätt att behandla essäer som om de vore noveller har samma kvaliteter. Det gav mig ännu ett orienteringsmärke.

En essä av Jia Tolentino ligger uppslagen i min skrivarstuga i Stockholms skärgård.

Innan dess hade jag också upptäckt ett svenskt sådant. I “Den blå tvålen: romanen och konsten att göra saker och ting synliga” (2013) beskriver Sara Danius innebörden av att en romanförfattare påpekade att tvålen i ett visst sovrum är blå. Att akademiska avhandlingar kunde vara så här läsvärda var en nyhet för mig. Danius beskriver hur den urgamla konsten att göra saker och ting synliga tar en radikalt ny vändning på 1800-talet. Det handlar om hur romankonsten slår upp fönsterluckorna mot världen och lär sig att se. Tingen förses med adjektiv, med laddning, med egen vilja. Hårstrån sticker fram bakom öron, fingrar pillar nervöst på en frans, ögon tittar piggt. Tvålar är mer än hygienartiklar. De kan också vara blå, laddade med en önskan om skönhet och en doft av lavendel. Danius skriver hur Flaubert och Prost och andra förmänskligade saker och förtingligade människor. Det här hade jag inte sett innan Danius.

Det var emellertid något annat som gjorde ett bestående intryck på mig och som därför präglat mitt eget sätt att skriva. Jag slogs av hennes resonerande stil. Å ena sidan så, å andra sidan si, men man får förstås inte glömma även det här perspektivet. Hennes användande av ordet “förstås” på ett inbjudande, inkluderande sätt, som att hon skrev för en jämlik. Det intalade jag mig förstås aldrig att jag var, men hennes sätt att skriva “förstås” påminde om mitt eget sätt att resonera, fast hon förstås gjorde det mer raffinerat.

Nu gjorde jag just det där; infogade ett förstås för att mjuka upp något som skulle kunna uppfattas som lite malligt och samtidigt blinka till läsaren att du förstår mitt sätt att resonera.

I “Husmoderns död och andra texter” (2016) visade Sara Danius vilken skicklig essäist hon var och jag fann en svensk som skrev essäer som om hon vore amerikan. Så hade hon ju också bott tio år i USA där hon som litteraturvetare framförallt ägnat sig åt att närläsa Thomas Mann, Marcel Proust och James Joyce verk.

De skönlitterära kvaliteterna är ett omisskännligt signum i alla Danius verk, men hon inbillar sig likväl aldrig att hon är en skönlitterär författare. Likt en läkare förhåller sig en litteraturvetare saklig och neutral i sin granskning av en kropp av ord eller kött. Danius är varken underdånigt beundrande eller kritiskt mästrande i sina analyser av författare, modeskapare, fotografer eller arkitekter. Hon är alltid i ögonhöjd med den hon granskar. Även detta förhållningssätt har jag försökt låna från Danius i mitt eget skrivande.

Några egna ambitioner att skriva skönlitterärt har jag aldrig haft. Trots det fick jag en impuls att anmäla mig till en skrivarkurs på Stanford på distans, för knappt tio år sedan. När kursen visade sig förutsätta heltidsengagemang var jag tacksam för tidsskillnaden och att mitt sömnbehov inte var så stort. Det var första gången jag provade att skriva skönlitterärt. Att tvingas imitera Jamaica Kinkaid eller formulera en homerisk ekfras, ett skrivet verk som beskriver ett konstverk (jag valde Carl Larssons Vikingatåg i Dalom), samtidigt som man varje vecka ska läsa och analysera klassiska författare i olika genrer var förstås lika krävande som nyttigt.

Parallellt förväntades vi dessutom skriva på vårt examensprojekt, en egen novell. Jag hade en idé som jag inledningsvis blev avrådd från. Min lärare menade att det var riskfyllt att använda ett nationellt trauma som 9/11 som bakgrund i en berättelse. Men jag ville ändå prova att tillämpa det jag lärt mig och att något hade ändå fastnat. “Let me hear your voice one last time” fick glädjande nog högsta betyg.

Mitt senaste orienteringsmärke är Jenny Odell. När jag gick på Stanford undervisade hon konstnärsstudenter på skolan. Det visste jag inte då, men det förstod jag när vi träffades i Malmö för några år sedan. Jag hade sett hennes stillsamma föreläsning om konsten att inte göra någonting och när hon lite senare debuterade med “How To Do Nothing” förstod jag att hon pratade som hon skrev, eller möjligtvis tvärtom. Nyligen kom hon ut med “Saving Time” där hon på ett kaliforniskt, eller möjligtvis Didionskt, vis formulerar sig vackert, varierat och skenbart utan ansträngning. Hennes talang är alldeles uppenbar, och långt större än min, men likväl inspireras jag.

Det slår mig nu att alla dessa förebilder är kvinnor. Jag har naturligtvis läst och inspirerats av många essäer skrivna av män, inte minst Malcolm Gladwell. Några som jag gärna läser så fort de skriver långt är Martin Krasnik (chefredaktör på min favorittidning Weekendavisen) Jan Gradwall och Mika Kukkonen.

De fyra kvinnor jag angett som mina orienteringsmärken ovan representerar dock något mer hantverksskicklighet i form av narativ finness eller hur de tillämpar det i essäsammanhang så vanliga greppet in media res. Nej, de skriver också personligt på ett sätt som utgör en alldeles särskild dragningskraft på mig.

De fyra har genomskådat att ingen redogörelse kan vara i sanning objektiv, utan ger sig själv en plats i handlingen. Ibland är den platsen stor, ibland obetydlig, men det är alltid en utkiksplats från vilket de delger oss läsare den berättelse som står i centrum för essän. Det skulle kunna beskrivas som “en personligt hållen essä”, men är något mer än så. Det finns alltid något angeläget i deras texter. Något de är nyfikna på, något som hände dem, något privat de vill försöka förstå.

Som när Didion åker till Newport i The Seacoast of Despair för att förstå samtidens och dåtidens nyrika. Eller när Jia Tolentino i “Is abortion sacred” försöker förstå om det kluvna förhållandet till abort som USA uppvisar. Eller Sara Danius om sin strävan efter att få sina Nobelklänningar att förmedla något, instängd i en sidenkatedral.

Genom åren har jag skrivit flera essäer - av varierande kvalitet måste jag erkänna. Alla har varit intressanta men jag har brottats med att få dem att kännas stilistiskt självklara, sådär som Didion, Tolentino, Danius och Odell gör. I “En introduktion till ekonomisk vardagssvenska” (2014) beskrev jag hur ordet tillväxt behandlats i svenska språket under några hundra år på det där lite akademiska vis som blivit Fredrik Lindströms signum. Att det var ditåt jag strävande blev tydligt för mig först när våra texter publicerades i samma samling. Liksom insikten om att Lindström alltid kommer skriva mer Lindströmskt än vad Grankvist kan.

Samma år skrev jag “Folkrörelser och vardagsmat” (2014) där jag försökte förstå arbetarrörelsens utveckling genom den mat de ätit. Resultatet blev en folkbildande prosa som den här gången påminde om Lotta Lundgrens sätt att uttrycka sig. Hon kallade den “lysande!” men kanske just för att hon kände att det lika gärna kunde varit hon som skrivit den.

Tre år senare publicerade jag “Stjärnorna över Henrys hus” (2017) som handlade om våra försök att köpa oss lyckliga. Medan de två första essäerna hade skrivits på uppdrag av någon annan skrev jag inte den här av någon annan anledning än att förstå något för min egen skull. Kanske hade jag hunnit bli så gammal att egot började sjunka undan och jag inte längre oroade mig att skriva som något eller som någon. Kanske är det därför som den är en av de texter jag är mest nöjd med.

I början av juni är det fem år sedan jag startade Vad Vi Vet. Det råkar också vara fem år sedan jag skrev något längre eller gav ut en bok (Den stora bubblan). De senaste månaderna har jag börjat längta efter att skriva något annat än texter som präglas av mantrat att inte inkludera några åsikter eller spekulationer utan bara vad vi vet.

För några veckor började jag skriva igen. En essä om att förhålla sig till vatten. Jag hoppas du gillar den.