"Vi är bäst - vad som än händer. Eller?"

Har den svenska hanteringen av pandemin förändrat sättet som vi svenskar ser oss själva, eller är vi fortfarande självgoda som fan? Eftersom min föreställning på Södra Teatern häromåret handlade om den svenska synen på oss själva (och hette just "Självgod som fan") blev jag intervjuad i den konservativa tyska tidningen Die Welt häromveckan.

Jag svarade att det förefaller osannolikt att vi skulle ändra vår syn på oss själva, eftersom den är så grundligt inpräntad i oss sedan det andra världskrigets slut. Vi är självgoda som fan, men det finns också en viss saklig grund till det eftersom vi rankar högt i så många olika internationella jämförelser. Problemet är inte att vi är väldigt bra, utan att vi inte är tillräckligt ödmjuka för att inse att vi trots allt kan ha väldigt långt kvar på olika området. Exempelvis när det gäller hur kvinnor blir behandlade, eller det faktum att vi har rasistiska strukturer i Sverige. De som inte är drabbade ser aldrig problemet som ett problem, och då är man varken öppen för att lyssna på eller lära av andra.

» Klicka här för att läsa (Artikeln är bakom betalvägg.)