Brev till statsministern

Per_8895web.jpg

Malmö 2016-11-23

Käre herr Statsminister, det är omöjligt att inte beröras av de nyanlända flyktingarna på Malmö central. De bär allt de äger, ändå bär de flesta färre saker än de saker du eller jag packar när vi ska sova borta en enda natt. De kliver av tåget, tittar sig oroligt omkring och har svårt att tro sina ögon och öron när de ser volontärerna på perrongen som möter dem och säger ”Välkommen till Sverige. Nu är ni i säkerhet.” Och på deras modersmål, dessutom. Kanske har du sett det med egna ögon?

Då vet du att det är lika omöjligt att inte beröras av volontärerna från alla ideella organisationer, eller av poliserna och Migrationsverkets personal eller av alla som bidrar med apelsiner, varma jackor och barnvagnar. Tillsammans förser de flyktingarna med mat, kläder och råd, möter dem med vänlighet och värdighet, lånar ut en sommarstuga där de kan bo.

En kväll såg jag två barn som fäste en hjärtformad ballong på trappan till baracken som gjorts om till lekrum på mottagningscentret, allt för att flyktingbarnen skulle förstå att de var välkomna hit. De och alla andra svenskar som engagerat sig för flyktingarna det senaste halvåret förtjänar vår kollektiva tacksamhet för hur man agerat i den svåraste flyktingsituationen i modern tid.

Det som förbryllar mig, herr Statsminister, är varför du inte tackat dem? Ända sedan i somras har jag undrat när du ska gå ut och tacka alla engagerade, när du ska berätta om hur stolt vi gör dig som statsminister, när du ska säga att det är just alla de här handlingarna som är vad solidaritet och broderskap handlar om i praktiken.    När, herr Statsminister, om inte nu?

När jag frågat folk som känner dig har jag fått svaret att stora tal inte är Stefans grej, att du känner dig obekväm med att adressera hela folket, att du oroar dig för kritiken som oundvikligen skulle följa. Så kan naturligtvis alla känna, men du är ju inte bara Stefan, du är ju också min statsminister. Och jag förväntar mig faktiskt att min statsminister gör sånt. Jag förväntar mig att min statsminister tackar folket, att hen sätter dagens prövningar i ett större perspektiv, uppfyller oss med kraft och vilja att fortsätta engagera oss och visa solidaritet.     Vem annars, herr Statsminister, om inte du?

Jag förstår om du helst skulle vilja vara gamla vanliga Stefan när det händer så mycket, men tiden kräver något annat av dig nu. Det jag och alla andra i Sverige behöver mest just nu, är att du visar dina landsfaderliga drag, och talar till oss. Kanske något i den här stilen:

-

Kära svenskar, Sverige är ett rikt land. Men det har inte alltid varit så. I början av 1800-talet lämnade hundratusentals svenskar landet eftersom de inte hade tillräckligt med mat och pengar för att försörja sina familjer. De lämnade allt de kände till bakom sig, vinkade farväl till alla de kände för att aldrig återse dem, och bordade båtar mot Amerika. Många av dem hade aldrig sett öppet hav förut och var rädda.

Likväl var de övertygade om att de skulle få det bättre på andra sidan vattnet. Man tar inte med sig sina barn på en båtresa som man är rädd för, om det inte är så att man tror att barnen kommer att få det bättre på andra sidan, än där man är.

Svenskarna togs inte alltid emot med öppna armar, men de nekades inte inträde. Många hjälpande händer såg till att de fick någonstans att bo, ett jobb och möjlighet att börja om på nytt. Och så snart de kunde hjälpte de också de som kom efter dem.

 

Sverige är ett land för alla, men det har inte alltid varit så. Efter många decenniers kamp utvidgades rösträtten först att gälla alla män och senare alla människor. Det gjorde det möjligt att börja bygga folkhemmet, en idé om ett samhälle där alla får rum. Ibland måste vi påminna varandra om hur stor och hur radikal den tanken kan synas i andras ögon, än i våra dagar. Det här är det vi tror på:

I folkhemmet Sverige får alla rum. Oavsett var du är född och oavsett hur gammal du är. Oavsett vad du tror på och oavsett vem du är kär i. Oavsett vilket kön du fått och oavsett vilket parti du väljer. Här får du rum och får du rätten att ta plats.

Att tro på detta och vilja bli en del av det samhälle som tror på detta - det är att vara svensk.

 

Sverige är ett mångkulturellt land, men det har inte alltid varit så. Sedan andra världskriget har Sverige berikats av immigranter från andra kulturer. De har valt att komma till just Sverige för att de uppskattar våra värderingar, det samhälle som vi har byggt, de sätt som vi vill bemöta varandra: öppenhet, ärlighet, solidaritet.

De har berikat vår kultur och bidragit till att göra den ännu mera mångfacetterad, mer öppen för influenser och idéer utifrån. Det räcker med att titta ner på tallriken för att se några av de saker vi bidragit med. Idag kan vi inte tänka oss ett folkhem utan hämtpizza, utan kebab, falafel, taco eller sushi.

Idag har tjugotvå procent av svenskarna har utländsk bakgrund. I Stockholm är det 30 procent, i Malmö 40 procent. Det ska vi vara stolta över. Det ger oss fler perspektiv, fler språk, fler kulturer, fler influenser. I en värld där så stor del av handel och kommunikation sker över nationsgränser ger det Sverige en konkurrensfördel.

Vårt land har fler multinationella företag än de flesta länder av samma storlek, både gamla och nya. Bland de nya företag som erövrar världen från Sverige – exempelvis King, Klarna, Spotify, Truecaller och iZettle, är det just förmågan att ta hänsyn till en mångfald av perspektiv som är deras styrka, som gör det möjligt för dem att anpassa sig till olika behov i olika länder.

 

Sverige är ett land i fred, men det har inte alltid varit så. Det är 200 år sedan Sverige senast var inblandad i ett krig, men likväl har många svenskar egna erfarenheter från krig. De har själva slagits för sin frihet innan de kom hit eller haft föräldrar som gjorde det. De senaste decennierna har Sverige blivit en förebild som ett land med en generös inställning till människor på flykt. Vi tar hand om dem så länge de vill och ger dem sedan möjligheten att återvända eller att bli svenskar. Vi är långt ifrån perfekta i vårt mottagande, men vi försöker i alla fall.

I år har kriget kommit nära. Flyktingar från Syrien har lämnat landet, övertygade om att de kommer att få det bättre på andra sidan vattnet. Man tar inte med sig sina barn på en båtresa man är rädd för, om det inte är så att man tror att barnen kommer att få det bättre på andra sidan, än där man är. De har sedan gått genom Europa, mot en bättre framtid. Många har tagit sig hit, till oss, till Sverige.

Och vi svenskar har gjort vad vi har kunnat. Vi har samlat in mer pengar än någonsin för att hjälpa familjer i Syriens krigsområden, på Lesbos stränder och längs Europas vägar. Vi har mött dem på järnvägsstationerna och i färjelägren, gett dem kläder och mat, hjälpt dem till rätta, tröstat dem, lånat ut våra telefoner så att de kan ringa släkten, köpt tågbiljetter åt dem, sett deras axlar sänka sig när vi sagt att de nu befinner sig i säkerhet. ”Nu är ni trygga, nu ska allt bli bra.”

 

Jag har aldrig varit så stolt över att vara statsminister i Sverige som de senaste månaderna. Värdens ögon är riktade mot det lilla kalla landet i norr som gör något så många andra länder tyvärr inte gör: vi öppnar våra hjärtan.

Tack alla ni som engagerar er, tack ni som mobiliserar era resurser, tack ni som blir volontärer, tack ni som anstränger er för att göra vad ni kan.

Ni visar hur Sverige är när Sverige är som bäst, i våra finaste stunder.

Det finns de som ifrågasätter kostnaderna för en generös politik, både på kort och lång sikt. Det finns de som tycker vi borde stänga våra gränser permanent, korsa armarna framför bröstet och hålla upp handflator i ansiktet på de som flyr krig, de som söker trygghet, de som sätter sina barn o ostadiga båtar.

Till er vill jag säga: det är inte så vi gör i Sverige. Det är ett osvenskt beteende att avvisa människor på flykt. De är osvenskt att inte hjälpa människor i nöd. Det är osvenskt att inte öppna sina hjärtan när situationen kräver det.

Det är klart att det kostar att ta emot en trettonåring som kommer från Syrien. Det är klart att det kostar att hjälpa honom att lära sig svenska, att komma in i samhället, att ge honom en utbildning. Det är klart det tar tid innan han börjar betala skatt.

Men då ska jag berätta att det också kostar att lära en trettonåring från Strängnäs att lära sig svenska, att komma in i samhället, att ge honom en utbildning, att det också tar tid innan han kommer in i samhället.

I båda fallen är det värt det.

 

Min företrädare uppmanade en gång svenskarna att öppna sina hjärtan, men varnade för att det kommer att kosta. Jag säger: svenskarna har redan öppnat sina hjärtan, har redan förstått att det kommer att kosta, men de har också sagt: det är värt det. Hur man än räknar är det alltid värt det.

Det är värt det för att vi kan titta oss i ögonen och säga att vi gjorde det vi kunde.

Det är värt det för att bevisar att svenskarna är solidariska och empatiska. Man kan inte varken vara solidarisk eller empatisk i teorin – det kan man bara vara i praktiken.

Det är värt det för att alla som kommer hit berikar oss med sin kunskap, sin erfarenhet och sina språk är just de personer vi behöver som land. Om de har kraften att korsa en hel kontinent bara för att få vara i Sverige, vad kan de då inte åstadkomma som svenskar?

Det spelar ingen roll hur man räknar – det är alltid värt det. Och det har alltid varit värt det.

 

Alla är välkomna att bli en del av oss, utan krav att bli precis som oss. Det enda krav vi ställer på de som vill bli svenskar är samma krav som vi ställer på de som redan är svenskar: Att förstå och respektera att i folkhemmet får alla rum, har alla rätt att ta plats. Det är vad Sverige handlar om.

Vi tar vårt ansvar och vi uppmanar andra Europeiska länder att göra samma sak. Priset för att barn drunknar vid Europas stränder är alltid högre än priset för att ta emot dem.

 

Sverige är ett rikt land. Men det har inte alltid varit så. Sverige är ett land för alla, men det har inte alltid varit så. Sverige är ett mångkulturellt land, men det har inte alltid varit så. Sverige är ett land i fred, men det har inte alltid varit så. Sverige är inte en konstant men är summan av alla de som bor här. Sverige är ett generöst land. Och så kommer det alltid att vara.

-

Detta, herr Statsminister, är det svenska folket behöver höra just nu. De förtjänar ditt tack.

Vänliga hälsningar, Per Grankvist

Per Grankvist, foto Anna Hållams

 

Publicerat 2015-11-23. Per Grankvist har skrivit boken "Engagemang" - om hur svenskarna engagerar sig privat, politiskt och professionellt. Läs mer. >>