Kalla mig gärna rasist om du vill

nathat2.jpg

nathat2”Din helvetes jävla idiot!” twittrar ett anonymt konto på högerkanten om hen som lagt fram ett genomtänkt idé på hur vi skulle kunna lösa en del av problemen med integration i Sverige. ”Beklämmande att se hur det fiskas det i grumliga vatten” kommenteras det från vänsterkant där man gärna tillfogar en sliten liknelse med att hen hör tyskt stöveltramp från 1930-talet komma närmare. En liberal tänkare menar att förslaget avslöjar upphovspersonen som, kort och gott, rasist.

Under hela 1900-talet präglades den svenska politiska debatten av sunt förnuft, en vänlig ton och ömsesidig respekt, trots djupa ideologiska motsättningar. Det ska jämföras med till exempel det brittiska underhusets ständiga avbrytningar och hånfulla tillrop eller det franska politikernas sätt att få varje fråga att verka avgörande för mänsklighetens hela framtid. Så mild och mesig (med våra ögon sett) var den svenska debatten att Olof Palme anklagades för att vara onödigt elak när han beskyllde moderatledaren Ulf Adelsson för att inte ta utrikespolitik på tillräckligt allvar, att det bara var lite ”hähä och häpp häpp” över dennes inställning.

Även om det debattörerna sa lät mesigare förr handlade debatten i alla fall om politik. Idag tycks det framförallt handla om hur debattören låter, inte om vad hen sa. Att bli beskylld för något man inte är eller inte gjort (som att fiska i grumliga vatten) är naturligtvis obehagligt. Att gå i försvar är därför begripligt, det gör vi redan som barn.

Men nog borde vuxna debattörer kunna behärska sig? Effekten blir ju annars att fokus flyttas, från sakfrågan till personfrågan, vilket omöjliggör en vettig diskussion. Att kalla SD för att vara rasister (avsett om man anser att det finns grund till det eller ej) kortsluter en diskussion som med all tydlighet skulle visa om de verkligen har konkreta förslag på vad man kan göra, här och nu, för att lösa integrationsproblemen.

Nyligen fick jag frågan om jag var Sverigedemokrat eftersom personen ifråga hade läst rubriken en kolumn jag skrivit här på ledarsidorna (”Därför borde S låta mer som SD”) i vilken jag argumenterade för att S borde börja berätta vad de är för, inte bara vad de är emot. (SD är ju inte längre emot att ta emot många invandrare, utan för en restriktiv invandringspolitik) Personen i fråga hade dock inte läst mer av artikeln än rubriken men ville nu veta vilka partitillhörigheter jag hade. Anklagelsen låg i luften.

”Kalla mig gärna rasist om du vill om du vill, men förklara varför du tror att jag skulle bry mig mer om vad du anklagar mig för att jag är istället för det jag sagt eller skrivit?” ville jag utbrista. Men det gjorde jag inte.

Det finns ett intressant gap mellan det vi vet att vi borde göra, borde tänka och det vi faktiskt gör, faktiskt tänker. Man borde ta fajten, men orkar inte. Man borde inte ljuga, ändå gör vi det. Man borde inte vara avvaktande mot nya människor, ändå är vi det. Men det offentliga samtalet bara handlar om det vi borde tänka och göra, inte det vi faktiskt tänker och gör och varför det skiljer sig från teorin, har vi problem.

Är det inte underligt att man är lite avvaktande mot människor som man inte tror att man har något gemensamt med och går det att ändra? Hur kan vi låta fler immigranter att kunna bli en del av helheten i samhället utan att ställa krav på dem att bli precis som den nuvarande helheten? Hur ska vi kunna öppna dörren till arbetsmarknaden för alla de som inte vill något hellre än att kunna bidra till Sverige?

Är det inte dessa frågor vi borde diskutera istället för att fördöma alla de aktörer som velat diskutera frågan med Sveriges tredje största parti? Nej, att kalla alla de som röstar på Sverigedemokraterna för rasister eller att anklaga människor för att fiska i grumliga vatten istället för att kritiskt granska deras förslag är tyvärr det som förlamar och fördummar det goda offentliga samtalet på samma gång.

-

Publicerad i Sydsvenskan 24/9 2015.