Dofter av Peking

När dörrarna på det lilla robottåget öppnas, det som tagit mig från Terminal 3 till bagagebandet, slår den där doften emot mig. Terminalen är nystädad men det luktar ändå inte av artificiella citrusfrukter, som hemma. Det har doft av något annat, något som ska förmedla att en yta gjorts kemiskt ren. Doften av neutralisering är ändå inte helt neutral. I hotellkorridorerna är det en annan, lika neutral, men ändå identifierbar doft av hotell. Det spelar ingen roll om det är Hyatt i Beijing eller Boston. När jag kliver ur hissen på tolfte våningen luktar det nydammsugen heltäckningsmatta och av någons sista bloss på väg ut från rummen man får röka på. I lobbyn på markplan doftar det ingenting, filtrerad som luften är. De dolda inblåsen får löven på plastträden i den jättelika entréhallen att svaja lite i vinden.

Fingertopparna upptäcker något strävt i fickorna på min sommarjacka när jag går längs Chang’an Avenyn i riktning mot det beryktade torget. Samma strävhet finns i luften. Peking är täckt av ett mellangrått dis med en svag ton av gult. Diset gör att detaljerna utplånas hundra meter framför mig.

Vid sidan om mig passerar bilar, lastbilar, mopeder, bussar i sex led i varje riktning. Diset verkar absorbera avgaserna och fördela dem jämt över staden. Det doftar ständigt som om en lastbil gasat förbi för en liten stund sedan, okatalyserad bensin tillsammans med anstrykningar av cigarettrök och grillade kastanjer. Vid det stora torget passerar jag stillastående doftmoln runt rökare, känner någon fisa ljudligt och näsan uppfattar en osynlig strimma vinäger. Är det någon som äter brittiska chips?

Bakom en mur upptäcker jag en parkremsa med kopparfärgade karpar i sumpigt vatten. Under trädkronorna späs diset ut med bladens arom, klippt gräs och kaninspillning bakom buskagen. En av de bågade röda broarna verkar ha målats nyligen.

I slutet av parken står stanken runt urinoaren. Jag viker till vänster för att följa en rad butiker som kantar några hutonger. Kastanjernas stammar är torr barkdoft och hundkiss här och var. Trottoarplattorna är buckliga och utanför de små butikerna, fyra, fem meter breda, trängs obemannade stånd med allehanda ting.

Utanför varje entré väntar osynliga doftbubblor. En kemtvätt nollställer som nollställer näsan och leder associationsbanorna till mammas tvättstuga. Den stela doften av aska som fastnat för evigt i helteckningsmattan hänger kvar utanför öppen rökfärgad glasdörr från ett vadslagsningsställe. Ovanför ett kalt klinkergolv kalla lysrör och i fönstret klibbiga karamellfärgade donut-liknande bakelser krönta med sockerblad och doft av rosenvatten. Utanför ett hål i väggen kokas majskolvar i aluminiumkastrull i grått vatten på en rund koleldad spis som avger en sötaktig grilldoft.

Jag hejdar mig i steget och vänder mig om, svänger ut i ögats periferi och ut i ett nät av trånga oraka gator.

Jag passerar en gameshow på en tv ingen tittar på i en restaurang där kyparen i dörren, omgiven av en bouquet av fritös, stekos och sötsursås. Insikten om att kinarestauranger luktar likadant över hela världen, även i Kina, får mig att le. Kyparen besvarar inte leendet.

Jag låter impulser och näsan styra vart jag går. I nästa hörn blåa sopsäckar som borde hämtats igår, av lukten att döma. Mellan två hus kliver över en strimma vätska som luktar syrligt av förruttnelse. Det droppar kylarvätska från ett luftkonditioneringsagreggat. Doften av grill leder mig in i en återvändsgränd där den försvinner över en en hög mur krönt med spruckna tegelpannor.

Tillbaka på gatan utanför hutongerna passerar en nyschamponerad kvinna mig lite för nära. Jag ser en skylt som pekar mot ett annat område med hutonger och korsar gatan precis bakom en lastbilmed flaket fyllt av insamlad wellpapp nyligen skurits isär för att kunna packas optimalt platt.

På andra sidan en korsning säljs röda sockerrullade, karameliserade frukter på pinnar från ett cyklande stånd men de doftar märkligt nog ingenting. Det såg bara ut så. Inte heller mopederna dofta längre, eldrivna som många numera är efter regeringens dekret. Ett kvarter senare upptäcker jag att hutongerna jag sökte verkar vara jämnade med marken. Bakom byggplanket med bilderna på ännu ett residential development doftar det torkad lera och svetsloppor från armeringsnäten där nere i gropen där parkeringsgaraget tar form.

Det ska tydligen bli ett hotell här också. Ett hotell där dofterna från gatorna i Peking kan filtreras och neutraliseras. De boende har flyttat eller flyttats någon annanstans och med dem en del av den stökiga charmen. Inte mer avgas, kastanj, karpvatten, fis eller kolgrill. För när dofterna trängs undan förlorar också stadskärnan ännu en liten del av sin själ.

 

BloggPer GrankvistPeking