Behovet av nya ord avslöjar behovet av att tänka nytt

För att vara ett så omtalat område som samhällsinnovation präglas diskussionerna ofta av att man famlar efter rätt ord för att beskriva vad det handlar om. Redan när man ska beskriva aktörerna på detta område snubblar man på orden. Vilken del av ”social entreprenör” ska egentligen betonas? ”Social, förstås!” deklarerade en kvinna i vimlet under lunchen på en av Sveriges största konferenser inom området, Social Innovation Summit i Malmö.

Själv tycker jag att det vore lämpligare att lägga betoningen på entreprenörskapet och därmed rikta uppmärksamheten mot affärsidén, tillväxtpotentialen och förändringsteori. ”Förändringsteori”, förresten. Låt oss återkomma till det.

På konferensen som arrangeras av Mötesplats Social Innovation vid Malmö Universitet, hade jag på mig en gammal tweedkavaj och ett par mossgröna bredrandiga manchesterbyxor och såg alltså ganska mycket ut som en docent i svenska språket. För att inte öka på den här framtoningen ytterligare avhöll jag mig därför från att poängtera att ”social entreprenör” är en gräslig anglicism och en falsk språklig vän dessutom. När man säger social entrepreneur på amerikanska är det just samhället som avses med ”social”, inte entreprenörens sociala färdigheter.

46022419632_23f7b48d03_k

Hursomhelst, när kvinnan i vimlet beskrev sin idé och vad hon åstadkommit i sitt företag blev det uppenbart att det var hennes stora sociala färdigheter som gjorde att hon kunde betala sina räkningar. Affärsidén genererade blygsamma intäkter och gjorde inget större avtryck i samhället, men att resa runt och prata om ”sin resa” som entreprenör gav desto större inkomster. Någon vinst ville hon inte göra i sitt företag, förklarade hon stolt. ”Nej, allt överskott ska plöjas tillbaka in i verksamheten!”

I En möbelhandlares testamente skriver Ingvar Kamprad om vikten av att göra vinst i alla verksamheter. Vinsten ger oss möjligheter, deklarerar han. Utan vinst kan man inte skapa en buffert för sämre tider och utan vinst kan man inte satsa på nya områden som riskerar att misslyckas. Ja, såvida man inte är icke-vinstdrivande utan ständigt söker nya pengar hos donatorer av olika slag, förstås.

När vi talar om olika organisation saknas ett svenskt ord för att beskriva företag som befinner sig på lagom avstånd mellan ytterligheterna på den kapitalistiska skalan: icke-vinstdrivande och vinstdrivande.

Nobelpristagaren Muhammad Yunus använder ordet ”non-loss-companies” för att beskriva detta mellanläge, det vill säga bolag. När jag bad honom definiera detta ord för att hitta en lämplig översättning utgick han från entreprenörens syfte. Denne har identifierat ett samhällsproblem och har dessutom formulerat en idé om hur problemet kan lösas, även kallat förändringsteori (eng. theory of change). För att lösa samhällsproblemet med undernäring i vissa delar av världen skulle förändringsteorin kunna vara att man startar en icke-vinstdrivande organisation som delar ut mat gratis. Teorin skulle också kunna vara att problemet beror på att logistiken inte fungerar och att man därför startar ett vinstdrivande logistikföretag för att lösa detta.

Mellan dessa ytterligheter finns en tredje kategori, de som Yunus kallar ”non-loss-companies”, och det som kännetecknar dem är att deras förändringsmetod bygger på företagande som metod, det vill säga den inneboende kraften i att bygga en verksamhet som genererar ett överskott, men som redan från starten bestämmer att all vinst ska återinvesteras i verksamheten för att man därigenom ska kunna hjälpa fler. Grameen Bank, som Yunus startade, var ett exempel på detta i det att man såg mikrolån som en väg ut ur fattigdom och mot ökad självständighet och ju fler som fick ta del av det, ju bättre. Att det svenska ordet för dessa entreprenörer borde kallas samhällsentreprenörer snarare än sociala entreprenörer är tämligen självklart

Orden formar tanken och utan ett svenskt ord för denna företagsform riskerar vi sålunda att hämma såväl diskussionen om dem, som tillväxten av dem. Så vad sägs om ”icke-förlustdrivande företag” som begrepp? Bra, då kör vi på det.

På konferensen träffade jag även Boost by FC Rosengård, ett framgångsrikt initiativ som hjälper folk ut på arbetsmarknaden men som trots fina resultat haft finansieringsproblem. Beror det på att det saknats ett ord för vad de gör? Eftersom deras mål inte är vinst utan att se till att så många som möjligt blir självförsörjande ses de som icke-vinstdrivande och därmed icke-långsiktiga.

Samtidigt som samhället är villigt att finansiera experimentella projekt för att lösa samhällsproblem är man ovillig att stötta saker när det väl visat sig att de fungerar. Då föredrar man att saker antingen sköts av vinst-drivande aktörer genom upphandling eller att samhället sköter saker själva. Trots att Boost by Rosengård idag hjälper mer än 400 personer från arbetslöshet till självförsörjning varje år har de inget samarbetsavtal med Arbetsförmedlingen. Det beror på hur myndigheten är strukturerad, vilket i sin tur är en effekt av hur det svenska samhället är uppbyggt. Att dela på ansvar tillsammans med en icke-förlustdrivade aktör är en anomali här.

Foto: Gustaf Johansson
Foto: Gustaf Johansson

Det var många på de olika scenerna på SI Summit som påpekade att förändra samhället måste man förändra strukturerna i samhället. Detta är säkert en självklarhet för många sedan tidigare, men för mig var det första gången som den tanken kläddes i ord och jag slogs av kraften i detta enkla påstående. De innovationsprogram som strävar efter att hitta nya lösningar på samhällsproblem och stimulera fler samhällsentreprenörer borde alltså utvärdera insatserna utifrån vilka strukturer som förändrats.

David Polfeldt. Foto: Gustaf Johansson.
David Polfeldt. Foto: Gustaf Johansson.

I mellanrummen bland föreläsningarna och seminarierna på SI Summit fanns många samhällsentreprenörer med stora idéer och några med dumma idéer. Att en entreprenör har svårt att hitta finansiering behöver inte beror på strukturer utan på att idén faller i den senare kategorin. För samhällsentreprenörerna är förstås varken bättre eller sämre än ”vanliga” entreprenörer, bara annorlunda. De bör sålunda granskas, hyllas och kritiseras i samma utsträckning.

En av talarna visade en aldrig sinande ström av komplicerade flödesscheman som sades beskriva samhällets komplexitet, och predikade om vikten av att samhällsinnovation måste ske utifrån ett helhetsperspektiv, på systemnivå. Det lät klokt men var det inte. Inte nog med att ingen orkar äta en elefant i ett enda stycke, den typen av resonemang kan vara direkt kontraproduktiva om målet är att förändra strukturerna. Samhällsförändringar kommer sällan från toppen, eftersom makten och kontrollen berusar de som sitter där. Genom att hävda att riktig förändring bara kan komma från toppen riskerar man med andra ord att stärka de strukturer man vill förstöra.

Som representant för storföretagen, bjöd David Polfeldt på ett annat perspektiv. Som VD för den oerhört kreativa (och likaledes lönsamma) spelstudion Massive slog han fast att trygghet är en av de viktigaste komponenterna för innovation, eftersom de skapar en kultur där det är tillåtet att misslyckas. Det är förstås lättare sagt än gjort, särskilt om marginalerna inte är i paritet med en spelstudio, men det likväl viktigt. Ingen vill bli tvingad att förändras, men upplever man det som en möjlighet att utforska nya vägar i en snäll miljö ökar förändringsviljan betydligt.

Polfeldt pekade också på behovet av att skapa en saga om vart man är på förväg, att dra nytta av en förtrollande berättelsen för att peka ut i vilken riktning vi gemensamt måste gå. Det fick mig att associera till den gamla sanningen om att man bara kan engagera människor för saker, aldrig emot. Att ha en idé om hur man kan lösa ett problem räcker sålunda inte, om man inte också kan förklara vilken effekt den förändringen kommer att få.

För att lyckas som samhällsentreprenör måste man alltså ha talets gåva och kunna sälja sin idé till såväl kunder som investerare. Eftersom den förmågan går att utveckla kanske workshops med handfasta tips på hur man ska pitcha sin idé vore på sin plats- det har man ju på vanliga start-up-konferenser?

Ju mer jag tänker på saken, ju mer övertygad blir jag om att ordet samhällsentreprenör är temporärt och att det kommer visa sig omodernt om sisådär ett decennium. Längs vägen kommer betydelsen av ordet ”entreprenör” att fördjupas, så att det betyder någon som vill förändra samhället och bidra till en bättre vardag för de många människorna. När jag lämnade SI Summit kände jag mig upplyft och kom åter att tänka på något Ingvar Kamprad brukade säga: ”Underbara framtid- det mesta är fortfarande ogjort!”

Skaffa dig nya perspektiv

Ta del av Pers syn på aktuella händelser med nyhetsbrevet Perspektiv. Direkt i din inbox, en gång varje månad.

Tack för att du prenumererar

Hoppsan! Något gick fel!