Om att ha rätt på ett tråkigt sätt

”Det kan vara bättre att ha fel på ett intressant sätt än att ha rätt på ett tråkigt sätt.” Så sa min redaktör på Veckans Affärer till mig en gång i tiden. Jag tolkade det som en uppmaning till att ta ut svängarna lite mer i mina artiklar, att våga prova nya och ibland lite obekväma tankebanor. Kanske var det också ett knep för att utvecklas som människa?

Det är nämligen ett förhållningssätt som gör det lättare att våga skärskåda samtiden och sig själv, att lyfta upp något som man tagit för en sanning och vända och vrida på det för att ställa sig frågan om saker kanske i själva verket förhåller sig på ett helt annat sätt än man tänkt. Insikten om att det inte är så farligt att ha fel om man i alla fall har fel på ett intressant sätt har gjort mig mer orädd i mitt eget historieberättande.

På senare tid har jag dock fått uppleva den andra delen av insikten, den om när man har rätt men på ett tråkigt sätt. Den ena gäller rätten att återge citat ur historien och den andra rätten att fritt uttrycka sina åsikter. I båda fallen har jag visserligen haft rätt men på så tråkiga sätt att det ändå blivit fel, och det är en lärdom jag vill dela med mig av.

Foto: Björn Ceder
Foto: Björn Ceder

Citera N-ordet
När jag ibland talat om medborgarrättsrörelsen som ett exempel på hur vad som börjar som ett engagemang på gräsrotsnivå kan förändra synen på en fråga i ett helt land har jag återgett en episod om en grupp kallad Freedom Riders som en del av min föreläsning. Det var en grupp ungdomar av olika hudfärg som reste i en buss från Washington mot New Orleans och medvetet bröt mot segregationslagarna i de amerikanska sydstaterna genom att inte sitta på de platser som lagarna föreskrev, där de vita passagerarna satt längst fram i bussen, åtskilda från de svarta passagerarna längst bak i bussen. Det var ett exempel på fredlig civil olydnad som orsakade allt annat än fredliga reaktioner.

När man studerar hur man diskuterade rasfrågan i det amerikanska samhället under tiden för medborgarrättsrörelsen i slutet av femtiotalet och i början av sextiotalet häpnar man över den öppna rasismen som många ger uttryck för, inte minst symboliserat av den frekventa användningen av N-ordet. Tack och lov är användningen av det kränkande ordet på väg bort ur vår gemensamma vokabulär och de allra flesta förstår hur onödigt det är att använda ett ord som väcker så starka känslor, särskilt hos de som utsätts för det. Samtidigt är det viktigt att förstå att strukturell diskriminering eller rasism inte försvinner bara för att man slutar använda vissa ord. Det är trots allt inte mer än några decennier sedan ordet fortfarande användes i vardagsspråket.

För att göra en poäng har jag under min berättelse om Freedom Riders valt att vid ett tillfälle återge ett kort citat, vad Ku Klux Klan skrek när de attackerade en buss i Anniston, Alabama som ungdomarna i Freedom Riders åkte i. Citatet är stötande eftersom det innehåller N-ordet. Att jag likväl återgett citatet under mina föreläsningar är för att jag medvetet använt mig av rätten att citera ur historien, precis som man gör i historisk litteratur, i dokumentärer eller på museum, när man ska förklara ett sammanhang. (Smithsonian gör exempelvis det i sin artikel om Freedom Riders.)

Jag har naturligtvis också sett den dramaturgiska poängen med att göra det. Folk vet ju tack och lov att man inte ska säga N-ordet i vardagen eftersom det är djupt nedsättande. Så när jag återgett ett citat där ordet ingått så har det gjort att publiken lyssnat mer aktivt, och därmed blivit påminda om att det inte är så länge sedan som man kunde höra det där ordet sägas. Det var i alla fall min tanke.

Här ska jag understryka att jag inte har sett någon poäng i att upprepa citatet flera gånger under föreläsningen. En gång har räckt. Och att jag förstås poängterar för publiken hur gräsligt jag tycker att den amerikanska raspolitiken var, samt att jag aldrig skulle komma på tanken att ta N-ordet i min mun i något annat sammanhang.

Då och då har det likväl hänt att någon kommit fram till mig efter föreläsningen och – på goda grunder-berättat om att de blivit illa berörda av att jag uttalat N-ordet. Jag har då förklarat bakgrunden på samma sätt som jag gjort här, beklagat att de blivit illa berörda men likväl vidmakthållit min rätt att använda citat för att fördjupa förståelsen av en historisk händelse hos en större grupp.

Så skedde även under en föreläsning inför en grupp studenter i Jönköping i maj i år. Och som vanligt fick jag medhåll från andra ur publiken som förstod logiken mitt resonemang och vad jag försökt illustrera. Men när jag diskuterade händelsen med en vän efteråt insåg jag att det var ett sånt där tillfälle när man har rätt – men på ett tråkigt sätt.

Bara för att man har rätt att uttrycka sig på ett visst vis innebär inte det att man måste använda sig av den rätten. Och särskilt inte om det gör någon ledsen. Min vän fick mig att inse att jag klamrat mig fast vid principen istället för att se till praktiken och hon gjorde det tydligt hur mitt beslut faktiskt försämrade min möjlighet att bilda en del av publiken. Föreläsningen står ju inte och faller med citatet, och därför använder jag inte det längre.

Rätten att hata
Den andra händelsen när jag upptäckte att jag hade rätt på ett tråkigt sätt gällde rätten att uttrycka sina åsikter. Det är en grundlagsskyddad möjlighet som främlingsfientliga organisationer som NMR använder sig av, och när röster höjts för att förbjuda deras rätt att demonstrera har jag försvarat den rätten i olika sammanhang där detta känns lämpligt. Det är knappast en ny eller kontroversiell ståndpunkt. Argumentet för att tillåta de vidrigaste åsikter att ta plats är i grunden Voltaires som hatade vissa åsikter men ändå förklarade sig beredd att dö för rätten att uttrycka dem. Om man börjar lagstifta om vem som får höras i det offentliga rummet öppnar man upp för att den är styrande regeringen som bestämmer vilka åsikter som är tillåtna och vilka som inte är det, och så kan vi förstås inte ha det.

Problemet är att det finns en hel del människor som blir väldigt illa berörda när högerextrema grupper demonstrerar, både av deras närvaro och av deras djupt rasistiska slagord. Att påminna om det fria ordet och om rätten att demonstrera för vad man än tror på i det sammanhanget är just att ha rätt, men på ett tråkigt sätt.

Jag har inte ändrat mig gällande rätten att uttrycka sig, hur upprörande åsikterna än må vara, men förespråkar numera att Polisen skulle ta större hänsyn till de som blir illa berörda och i sitt tillstånd anvisa en alternativ plats, exempelvis på en öde parkering i stadens utkant. På så sätt skulle de kunna demonstrera sitt hat och sin gräsliga människosyn, men utan att kränka någon eller befinna sig i allmänhetens blickfång en hel dag som ju blir effekten när de tillåts demonstrera mitt inne i en stad.

Hursomhelst. Slutsatsen av dessa båda händelser är att jag hade rätt, men på ett så tråkigt sätt att det ändå blev fel. Den lärdomen är viktig, och jag hoppas att den också gör mig lite mer ödmjuk inför den kritik som jag ibland får.

Jag kan förstås inte ta hänsyn till eller ansvar för hur alla uppfattar de ämnen jag pratar eller skriver om. Men om jag upptäcker att jag kan uttrycka saker på sätt som inte gör människor illa till mods och ändå få fram min poäng lovar jag att anstränga mig för att välja det sättet istället. Min ambition är ju att göra folk lite klokare, inte att göra dem arga helt i onödan.

Skaffa dig nya perspektiv

Ta del av Pers syn på aktuella händelser med nyhetsbrevet Perspektiv. Direkt i din inbox, en gång varje månad.

Tack för att du prenumererar

Hoppsan! Något gick fel!