Därför ska studenter behandlas som robotar

Vad betyder en universitetsexamen, egentligen? Är den fortfarande lika mycket värd som den brukade vara? Såklart inte. Tiden när någon kunde åtnjuta respekt för att hen tagit en kandidatexamen är förbi. Studenter blir inte längre ett yrke när de tar examen, med några undantag som läkare och lärare. Studenter är fortfarande produkter av en utbildningsfabrik, men fabriken tillverkar numera halvfabrikat.

En gång i tiden betonades det att eleverna skulle bli bildade i skolan, inte bara utbildade. Då, i ett fjärran sepiafärgat men obestämbart förr, kunde orden användas som synonymer. Det räckte inte med att eleverna lärde sig de fyra sädesslagen eller cerealiernas anatomi för att kunna skilja agnarna från vetet – det vill säga återge fakta.

Nej, eleverna förväntades också kunna förstå och värdera olika faktauppgifter, placera dem i sina korrekta sammanhang och peka på kopplingar till relevant konst och kultur. Bildning är att kunna förstå en kontext och skolan stävade efter att ge eleverna så pass mycket bildning på relevanta områden att eleverna kunde sägas vara allmänbildade.

I slutet av sextiotalet förändrades detta. Som landets siste ecklesiastikminister (av latinets ecclesia, ”kyrka”) styrde Olof Palme över ett departement som behandlade både kyrkliga frågor, kulturfrågor och utbildningsfrågor, samt vad som föll under rubriken ”allmän uppfostran”. Med sekulariseringen minskade de rent kyrkliga frågorna i betydelse, medan frågor om undervisning ökade, vilket manifesterades i ett namnbyte till Utbildningsdepartementet 1968.

Det nya departementet talade om utbildningsmål, som i sin tur kunde brytas ned i olika kunskapsmål. Att bildningsbegreppet övergavs spelade inte så stor roll då eftersom alla förstod att det var detta man strävade mot. Men femtio år senare kan vi se resultatet av att senare generationer tjänstemän i utbildningsdepartementet i huvudsak tolkat utbildning som inhämtande av en viss faktamängd, inte att tillskansa sig bildning.

I den utmärkta antologin Bildning Då, nu, sen (Atlas, 2016) framstår sjuttiotalet som årtiondet när bildningsidealet ersätts med kunskapsmål. En förklaring till detta var att ordet bildning ansågs laddat med elitistiska konnotationer, där klassiska författare och antika referenser ansågs finare än den kultur arbetarklassen vanligtvis konsumerade.

Idag är produkterna av den svenska utbildningsfabriken inte längre bildade, och vad värre är; i många fall är studenterna inte ens lika kunniga som i andra länder. Gustaf Fridolin och Jan Björklund må vara oense om hur den svenska skolan ska bli bättre, men när det gäller målet med skolan är de överens. Mer kunskap är lösningen, enligt båda. Talande nog får man noll träffar på ”bildning” när man söker på Miljöpartiets respektive Liberalernas sidor. Båda två talar om att de vill att skolan ska hänga med i utvecklingen i ett modernt samhälle.

Samtidigt är utbildningsväsendets inbyggda trögrörlighet förstås bra. Det finns inget som tyder på att det är klokt att ständigt förändra läroplanen för ofta. Hur välmenande det än är att försöka förmedla nya fakta eller de senaste forskningsrönen till barn och ungdomar så riskerar alla sådana insatser att öka den onödiga vurmen för fakta istället för att betona bildningens betydelse. Dessutom är den svenska skolan ganska duktig på att bilda våra elever i kritiskt tänkande, både att ifrågasätta enskilda källor och stora samhällsstrukturer. Eftersom strukturerna förändras lika långsamt som skolan kanske det är just den typen av kunskap eleverna ska få med sig?

När man konstaterar att det svenska utbildningsväsendet misslyckas med att rusta eleverna för livet eller klagar över att studenterna ju knappt kan något när de börjar på sitt första jobb, är det kanske paradoxalt nog ett tecken på att den svenska skolan faktiskt fungerar precis som de ska. Att tro att någon ska bli något på universitetet, och dessutom kunna arbeta med samma sak hela livet, är att avslöja sig själv som en stofil i otakt med tiden.

Stocksy_txpd9a97a8f1Un000_Medium_610954-small

Låt oss uppgradera synen på studenter och betrakta dem som plattformsprodukter istället. Jämför man en nyutexaminerad student med en telefon utan appar är de ungefär lika värdelösa. Värdet uppstår först när de konfigureras för att passa användarens eller arbetsgivarens behov.

En universitetsutbildning bör numera förstås som ett operativsystem med grundfunktioner, ett antal komponenter som varierar efter tillverkare. Att operativsystemet heter Android eller civilingenjör ger dig en idé om grundförutsättningarna. Men på samma sätt som man lärt sig att Huaweis telefoner har bättre optik än Samsungs, kanske man också vet att att studenterna vid Tsinghua-universitetet i Peking är bättre på omvärldsanalys än motsvarande studenter vid universitetet i Seoul. För de flesta spelar det mindre roll, men om du letar efter det bästa får sådana detaljer betydelse.

Plattformstänkandet präglar faktiskt redan studenternas attityd. Deras frågor om vad arbetsgivaren kan göra för deras utveckling speglar en förväntan om konstant uppgradering. Det som förr kallades en utvecklingsplan är inget annat än vad app-utvecklare eller robottillverkare kallar för en releaseplan. Moderna arbetsgivare omfamnar den här attityden istället för att kalla unga jobbsökarna för otacksamma.

Att studenterna inte kan så mycket är såunda inget stort problem. Kloka arbetsgivare inser att nyutexaminerade människor inte är något annat än nytillverkade industrirobotar av det mest avancerade slaget.

Dessa arbetsgivare ser därför till att HR-avdelningen lär sig av IT-avdelningen eftersom deras avdelningar i grund och botten kommer ha samma roll framöver. De ska se till att de robotar som jobbar för företaget är rätt konfigurerade för att utföra sina uppgifter, att de har rätt inställning för att funka med andra och att de ständigt uppdateras för att hänga med när företaget utvecklas. Eller som man sa förr: att fortbilda de anställda, att fortsätta se till att de blir alltmer bildade.

För mjukvaruföretag är det är förstås inget nytt. De har alltid talat om att viken av att ”Hire for attitude, train for skills” präglar synen på de anställda, och att Apple, Salesforce och Facebook gärna talar om sina kontorskomplex som ”campus” speglar insikten om att kontinuerligt uppgradera de anställdas förmåga att förstå komplexa kontexter. Eller som man sa förr, att sträva efter att folk blir lite mer bildade.

Publicerad i CSR i Praktiken 15/6 2018.

Skaffa dig nya perspektiv

Ta del av Pers syn på aktuella händelser med nyhetsbrevet Perspektiv. Direkt i din inbox, en gång varje månad.

Tack för att du prenumererar

Hoppsan! Något gick fel!