Svenskarnas självbild måste ändras från bäst till bra – för att göra Sverige bättre

Den svenska självbilden är inte baserad på fakta och i stort behov av förändring. Först när vi slutar tro att vi är bäst i världen kan vi börja förändra saker till det bättre i Sverige. 

ola_ericson-national_day_celebration-144
Hur många gånger har jag inte hört att Sverige är världens bästa land? Som alla om började skolan på åttiotalet fick jag lära mig att i vårt land är alla lika mycket värda, att alla har tillgång till samma möjligheter och att alla som vill kan bli Lucia. Det  är det som skiljer oss från resten av världens länder, fick vi lära oss. Danmark och Norge var också ganska bra att bo i, men någon Lucia hade de minsann inte.

Redan på mellanstadiet fick vi lära oss att det svenska systemet var världens bästa, en blandekonomi som kombinerade det bästa från kommunismen med det bästa från kapitalismen. Det lät väldigt bra tyckte vi. Landet med mellanmjölk hade valt en mellanväg.

Även om vi förstod att vår klassföreståndare Tommy nog talade lite i egen sak när han sa att Sverige också hade världens bästa skola så ifrågasatte vi inte det. Vi hade ju inte så mycket att jämföra med, men de av oss som varit i Danmark hade noterat att någon mellanmjölk hade de inte.

På matten lärde vi oss mängdlära istället för mattematik och eftersom mängdlära var nytt och svenskt var det automatiskt något bra. På samhällskunskapen fick vi veta att Sverige ganska nyligen hade byggt en stor mängd bostäder på bara tio år, närmare bestämt en miljon. För att de skulle kunna byggas billigt behövde man kunna räkna på det och bygga det så rationellt som möjligt. På sjuttio- och åttiotalet byggdes stora villaområden med billiga modulhus i gult, brunt och rött i alla svenska städer. Lägenheterna och villorna var inte särskilt trevliga men de var väldigt välplanerade, vilket fortfarande är ett tungt vägande argument när svenskar ska köpa hus.

”Ungar, ni ska vara tacksamma att ni bor i Sverige och inte något av Afrikas outvecklade länder” sa Tommy. Han hade inte varit i Afrika själv men han kunde tillräckligt mycket för att veta att det var en outvecklad kontinent där de flesta hyddor inte följde byggnormen. Staten var så dålig på att ta ansvar att det titt som tätt blev svält. På tv kunde vi se at Tommy hade rätt med egna ögon. 

När någon inte ville äta upp den kost som serverades i skolbespisningen fick vi samma förmaning som vi fick hemma. ”Ät upp maten nu! Tänk på barnen i Afrika – de drömmer inte om annat än att bli serverade fiskpinnar!” Det var en oskyldig tid. Fiskpinnarna var gjorda på torsk från Östersjön och vi trodde på vad gamla människor berättade för oss. Det var innan vi upptäckte att man inte drunknar även om man ätit mat precis innan man badar, och det var innan vi lärt oss att svenskar är det enda folkslag i världen som kan få håll.

Maten var inte god, men den var näringstät och det var det enda som betydde något. Ingen frågade någonsin om man var nöjd, bara om man blev mätt. Vi hade ju lärt oss att svält var dåligt och rädslan formade en oro som aldrig släppt. För många svenskar är det fortfarande viktigare att man får mycket mat till lunch än att maten är god. Rädslan för att någon ska svälta präglar än idag hur de flesta konferenser är organiserade. 

Skolmaten var okryddad och den svenska skolan var opartisk, inriktad på att få oss att förstå alla de sätt på vilket Sverige var världens bästa land. Vi fick veta att vi hade ett system som utjämnade ojämlikheter i samhället, där klasskillnader avskaffats och där kvinnor och män var helt jämställda. För så var det i världens bästa land.

Det var väl därför den svenska biståndspolitiken var så viktig. Den gjorde det möjligt för oss att dela med oss av vår överlägsna modell till andra länder, ge nationerna i Afrikas en möjlighet att bli lite mer som Sverige. Det gjorde att vi kunde bidra med svenskt kunnande och svensk teknik för att hjälpa de stackarna att bygga ett land där barnen en dag skulle kunna få fiskpinnar. Alla länder strävade efter att bli som Sverige och ju mer svensk ordning och reda de kunde ta del av, ju närmare sin dröm skulle de komma. Genom att göra den mer svensk, kunde vi rädda världen.

I skolan fick vi också lära oss fakta och rationellt tänkande. Att förstå sammanhanget var mindre viktigt – det var sånt som statliga tjänstemän tog hand om. Alla svenskar har fått lära sig att slaget vid Hastings ägde rum 1066, men ingen fick veta varför det skedde, vilka som slogs eller vad som blev resultatet. I ett framåtblickande land som Sverige hade historien ingen annan roll än att påminna oss om att livet var sämre förr. Slaget vid Hastings erbjöd en möjlighet för Tommy att poängtera att Sverige inte haft krig på nästan två hundra år och därmed också var bäst i världen på fred.

helena_wahlman-apartment_buildings-3989

Åren har gått, världen har ändrats och mycket är annorlunda i Sverige. Utom en sak: vi talar fortfarande om Sverige som världens bästa land. Vi delar artiklar från utländska medier där Sverige är topp tre på någon lista. Vi betraktar vår modell som överlägset de flesta andra länders system. Om någon säger att Belgiens sjukvård är bättre än vår, skakar vi misstroget på huvudet och tänker att personen som säger något sådant måste haft tur och hamnat på ett specialistsjukhus i Bryssel. 

”Nej, tacka vet jag svensk sjukvård” säger vi. Den är onekligen något alldeles extra. Nya Karolinska Universitetssjukhuset saknar motsvarighet i världen när det gäller hur mycket det kostat. Det finns inget annat land i världen där man lägger så mycket pengar på att bygga ett akutsjukhus som inte fungerar.

Om vi hört talas om ett sjukhus i Afrika som kostar mer än 60 miljarder kronor att bygga och underhålla men likväl saknar fungerande operationssalar, öppningsbara fönster och där ett byte av en dörr kan kosta skattebetalarna en miljon hade vi skakat på huvudet och tänkt att det tackochlov aldrig skulle hända i Sverige. För det låter som ett väldigt osvenskt beteende.

Den känns också främmande att konstatera att den svenska sjukvården som helhet inte är bäst i världen och inte ens toppar listan i Europa (den belgiska sjukvården tillhör de elva länder som är bättre). Men det är faktiskt fakta. Inte heller den svenska skolan är i världsklass och de ekonomiska klyftorna i Sverige ökar snabbare än i många andra länder.

När det gäller värdegrund är dock Sverige fortfarande i en helt egen liga. I World Values Survey sticker Sverige ut som det land där folk både är mest sekulära och mest intresserade av att förverkliga sig själva. Kyrkan har inte automatiskt någon auktoritet i Sverige längre. Att alla ska kunna bli vad de vill, ja det lärde vi oss redan när vi avreglerade våra jultraditioner och lät alla som ville bli Lucia.

Detta ligger förstås helt i linje med vår egen självbild av Sverige som ett föregångsland, världens bästa föregångsland dessutom. Men hur stämmer den bilden med de problem som Sverige uppenbarligen har. En skola som är sådär, en sjukvård som är sådär och en process för att integrera nya som är… sådär? Hur är det möjligt att världens bästa land ändå kan ha så många stora problem?

Den svenske mannen hyllas för sin jämställdhet i resten av världen, och visst tar papporna ut föräldraledighet i Sverige för att få vara med sina barn – särskilt i samband med OS eller VM. Men samtidigt var #metoo-rörelsen starkare i Sverige än i många andra länder. Varför? Det beror nog inte på att de svenska feministerna är bäst i världen, utan på att skillnaden mellan hur den svenske mannen tror att han är och hur han agerar är större än i andra länder. Ingen förväntar sig att en fransman ska vara för jämlikhet. Men en svensk kille kan både snacka jämlikhet med en kollega och lite senare ta henne på brösten. När man granskar den svenske mannens beteende verkar jämställdhet vara en fråga som han i huvudsak tycker gäller kvinnor emellan.

Den berömda svenska öppenheten tycks också vara lite ihålig, av våra integrationsproblem att döma. Kanske är vi inte tolerantast i värden, utan bara bäst på att ljuga i undersökningar om tolerans?

För att ljuga måste man förstås vara medveten om att man inte talar sanning, och det är vi inte. Allt är nog statens fel, tänker jag och inser i samma stund att det också är typiskt svenskt att lämpa över allt ansvar till staten. För i skolan fick vi också lära oss detta: individen har möjligheter och rättigheter, staten ansvar och skyldigheter. 

Företag har varken det ena eller det andra utan tillåts enbart att existera för att kunna betala in så mycket skatt som möjligt. Företag i Sverige beskrivs fortfarande i skeptiska ordalag, företagsledare alltid som vinsthungriga kapitalister. Ja, förutom när de är kvinnor, bor i Jämtland, har getter och gör ost som de säljer till storstaden, förstås. Då är de gulliga entreprenörer och kan få bidrag, men alla andra företagsledare är i grunden giriga.

Det går inte riktigt ihop med verkligheten, och precis det är problemet med den svenska självbilden. Den stämmer inte. Den är inte förankrad i fakta, inte uppdaterad på mycket länge. Och kanske är det förklaringen till att skolan inte blir bättre, sjukvården kämpar med sina utmaningar och integrationen inte kommer någon vart. Om man tror att man är bäst finns ju ingen anledning att anstränga sig, eller hur?

Sverige är väldigt bra på väldigt många sätt. Det är bättre än att bo här, än på många andra ställen. Det är mer som funkar än det som inte gör det. Men när folkhemsbygget stod färdig 1976 – samma år som jag föddes – ersattes det inte med någon ny vision. Hur ska man kunna förbättra något som alla säger är världens bästa?

Idag är Sverige bra, men inte längre världens bästa och jag tycker inte heller att det borde vara målet. Men om det gick att förändra den svenska självbilden så att vi går från uppfattningen om att vi är bäst till att vi är bra så är det lättare att göra landet ännu bättre.

Det ständiga jämförandet med andra vittnar om ett onödigt stort svenskt hävdelsebehov när vi istället borde försöka sträva efter att mäta oss med oss själva. Men då krävs också att du och jag och alla andra först gör upp med idén om att vi är bäst i världen. Eller om man så vill, att vi slutar att vara självgoda som fan.

Den 4/6 uppträder Per Grankvist med soloföreställningen ”Självgod som fan” på Södra Teatern i Stockholm. Det är en berättelse om den svenska självbilden, storsvenska företag och vår vilja att rädda världen. Läs mer och köp biljetter på https://pergrankvist.se/sjalvgodsomfan

Skaffa dig nya perspektiv

Ta del av Pers syn på aktuella händelser med nyhetsbrevet Perspektiv. Direkt i din inbox, en gång varje månad.

Tack för att du prenumererar

Hoppsan! Något gick fel!