Om en kvinna ljuger

I Anna Karenina konstaterar Leo Tolstoy att det inte finns några omständigheter i livet som en man inte kan anpassa sig till, särskilt om han ser att de omständigheterna accepteras av alla runtomkring honom. Konstaterandet gäller både fysiska och psykiska omständigheter.

De spelregler som upprättas i en omgivning bestäms av de som har makt att påverka de andra. Chefen som påverkar stämningen på avdelningen. Alfahannen som dikterar kulturen i killgänget. Akademiledamoten som konspirerar i skuggorna.

Vid den tid när Tolstoys roman utspelar sig innebar det att kvinnor i St Petersburgs societet, som huvudpersonen Anna Karenina, fick finna sig i att kunna bli behandlade som mindre vetande, minde viktiga och vars värde bestämdes av vem de var gifta med, det vill säga vilken maktposition de kunde förknippas med.

I den tid vi lever i har det inneburit att kvinnor på många arbetsplatser och många situationer fått finna sig i att bli behandlade som mindre, vetande, mindre viktiga och vars värde bestäms av vilken maktposition de förknippas med. Och under lång tid har de funnit sig i det, stått ut med att få sitt utseende kommenterat, sin sexuella attraktionskraft utvärderad, och oönskad intimitet varit vanligt.

Anna Karenina accepterar under lång tid förhållandena i det kärlekslösa äktenskapet med Aleksej Aleksandrovitj, precis som många kvinnor på svenska arbetsplatser accepterat ett kärlekslöst beteende. Tills den dag de inte längre gjorde det. Den ackumulerade vreden släpptes lös och i upprop efter upprop deklarerade de att de inte längre tänkte acceptera männens spelregler.

Det mänskliga psykets anpassningsvilja är en funktion av de sociala varelser vi är, av vår önskan om att anpassa oss för att bli accepterade av gruppen. Alla som blivit utsatta för grupptryck vet att det kräver en alldeles särskild sorts styrka för att så emot. Det förklarar också varför en del män, som själva inte såg sig som svin, ändå gjort som sina kollegor och agerat svinaktigt mot kvinnliga kollegor och underordnade.

Styrkan i #metoo var att det tillät kvinnor att möta arbetsplatsens gruppnorm med ett kollektivt kvinnligt grupptryck. Kvinnogrupperna var dessutom kloka nog att inte peka ut enskilda män, utan poängterade att männens agerade också kunde vara resultatet av en gruppnorm.

Men i några fall gick det för långt. Enskilda kvinnor vittnade och enskilda män blev uthängda, fördömda och dömda utan rättegång. Det var inte ens hans ord som stod mot hennes, utan bara hennes ord som hördes. Organisationer lät sig dras med i detta, värnade mer om att agera snabbt än rätt, satte sitt eget rykte framför den anställdes.  Så borde det förstås inte gå till, men så gick det ändå till i vissa fall.

Ivan Kramskojs "Porträtt av en okänd kvinna" (1883) är en av Rysslands mest kända konstverk. När målningen först avtäcktes blev en del kritiker indignerade och fördömde vad de såg som ett porträtt av en högfärdig och omoralisk kvinna. Någon grund för sina känslor hade de inte, eftersom hon var just okänd. Bilden har flera gånger används som omslagsbild på olika utgåvor av Leo Tolstoys "Anna Karenina".
Ivan Kramskojs ”Porträtt av en okänd kvinna” (1883) är en av Rysslands mest kända konstverk. När målningen först avtäcktes blev en del kritiker indignerade och fördömde vad de såg som ett porträtt av en högfärdig och omoralisk kvinna. Någon grund för sina känslor hade de inte, eftersom hon var just okänd. Bilden har flera gånger används som omslagsbild på olika utgåvor av Leo Tolstoys ”Anna Karenina”.

Leo Tolstoys gav roman om Anna Karenina mottot ”min är hämnden och jag ska utkräva den”. Som läsare förstår vi Anna Karenina uppbyggda frustration och unnar henne friheten att få lämna sin triste man. Romansen med greve Vronskij är på en och samma gång en hämnd på maken och på de konventioner som hållit henne tillbaka.

De enskilda kvinnor som pekade ut enskilda män för övergrepp i #metoo-rörelsen drevs av förklarliga skäl i några fall av hämndbegär, ville ge igen efter att ha ignorerats, förminskats eller behandlats respektlöst av annan i fråga. Deras hämnd riktade sig inte mot de allmänna konventionerna utan mot den enskilde mannen. Det är mänskligt men vanskligt.

Oönskad intimitet sker på förövarens villkor och dess efemära natur är till dennes fördel. Likväl behövs bevis för att bevisa något. I vissa fall var bevisen som framfördes svaga, obefintliga eller anekdotiska.

Likväl krävde enskilda kvinnor att bli hörda, tog sig för av utrymmet i offentligheten och krävde att bli lyssnade på, insisterade att deras berättelse var den sanna och att mannens var den lögnaktiga.

Några av de förklaringar som män framfört är förstås inte att lita på. Det finns säkert män som ljugit, underdrivit och hittar på saker om vad som hänt. Men det är inte poängen. Det som inte kan bevisas har inte bevisligen hänt, och vi kan inte döma någon utan bevis.

Några av anklagelserna är inte heller sanna. Det finns förmodligen kvinnor som ljugit, överdrivit och hittat på vad som hänt. Anledningarna skiftar förstås från grupptryck till hämndbegär, men det hör inte hit. Det som inte kan bevisas har inte bevisligen hänt, och vi kan inte åtala någon utan bevis.

Vad vi måste minnas är att om vi tillåter oss att påpeka att ”inte alla män” utsatt kvinnor för oönskad intimitet och övergrepp så måste vi också i konsekvensens namn påpeka att ”inte alla kvinnor” hittat på sina berättelser.

När en kvinnas trovärdighet blir ifrågasatt, eller om det rentav visar sig att hon ljugit, måste vi behålla fokus på att #metoo-rörelsen är en väv av kvinnliga erfarenheter som är mycket större än enskilda kvinnors historier. Istället för att avfärda henne som någon driven av hämndbegär bör vi fråga oss varför i så fall detta hämndbegär uppstått.

”Jag tänker ofta att män inte kan skilja vad som är nobelt och vad som är respektlöst, även om de ständigt talar om det.” säger Anna Karenina. Den insikten födde #metoo och var vad som gav rörelsen sin kraft. Genom att visa på hur utbrett problemet med respektlöst beteende är har vi fått en kvinnorörelse som kräver att det startas en mansrörelse.

Det är män som måste göra upp med den norm som alltför länge varit oförändrad, vidmakthållen av lättja, grupptryck eller oförståelse, och hyllad av män med inflytande. Kvinnor har pekat på problemet. Nu måste männen välja att hantera problemet som sådant, inte kvinnorna som vittnar om det.

Skaffa dig nya perspektiv

Ta del av Pers syn på aktuella händelser med nyhetsbrevet Perspektiv. Direkt i din inbox, en gång varje månad.

Tack för att du prenumererar

Hoppsan! Något gick fel!