Backcasting – en nittiotalsidé gör comeback

Allt går i cykler. Om man har samma kläder hela livet hinner man uppfattas som modern två gånger, sägs det. Hållbarhetsfrågan började dels som en fråga om arbetsvillkor och om arbetsmiljö för över hundra år sedan, dels som en fråga om yttre miljö och naturförstöring för femtio år sedan. Definitionen av en hållbar utveckling presenterades i Brundtlands rapport 1986 men det var först på nittiotalet som hållbarhetsfrågan på allvar blev en fråga, istället för många separata och parallella frågeställningar.

En del frågor kommer tillbaka, men i lite ny form och kanske med lite djupare insikter den här gången än förra gången det var på tapeten. Arbetsförhållanden har vi talat om många gånger sedan arbetarrörelsen tog upp problemet första gången. Miljöförstöring har vi fått bukt med i vissa branscher och i vissa länder medan man fortfarande släpper ut vadsomhelst närsomhelst på andra platser.

Det var på nittiotalet som de fyra systemvillkoren för hållbarhet på allvar slog igenom, och det som gjorde dem till en standard berodde på att Det Naturliga Steget använde dem som ett sätt att definiera en tydlig målbild för hur en hållbar utveckling såg ut. För att förstå hur man skulle kunna förverkliga målet uppmanade Det Naturliga Steget organisationer att använda sig av en metod de kallade för ”backcasting”.

Till skillnad från ”forecasting”, som strävar efter att förutse en framtid utifrån en tänkt riktning med nuläget som utgångspunkt, utgår backcasting från en tänkt framtid och ställer sig frågan om vilka steg som måste tas för att kunna nå dit givet var vi befinner oss idag.

Backcasting modell
Backcastingmodellen.

Problemet var att de fyra systemvillkoren uppfattades som lite luddiga. En framtid där vi inte ökar koncentrationen av ämnen som hämtats upp från jordskorpan (som metaller, olja, gas) vill alla ha, men vad det innebar i praktiken var inte lika lätt att tyda. Innebar det att återvunna metaller var ok? Och även om man förstod att man behövde minska oljeberoendet fanns ingen tydlig tidsram att hålla sig till. Även om backcasting var stort under nittiotalet tappade det i relevans och det var många år sedan vi hörde någon tala om det.

Men plötsligt är nittiotalet tillbaka och backcasting åter relevant. Orsaken är att klimatfrågan blivit den viktigaste hållbarhetsfrågan och avtalet i Paris 2015 tydligt deklarerade målen, och att enskilda länder därefter brutit ned dem i tydliga, mätbara mål. För oss i EU innebär det att EU:s samlade utsläpp ska minska med 20 procent till 2020 och med 40 procent till 2030 jämfört med 1990. Det europeiska rådet har dessutom ställt sig bakom målet att EU ska minska utsläppen av växthusgaser med mellan 80-95 procent till 2050, varav minst 80 procent inom regionen.

Det är mål man kan mäta. Och är backcasting en alldeles utmärkt metod för att nå dit. För företag som varit långsamma eller tveksamma till hur de ska agera för att minska sina klimatavtryck kan bara sätta upp målet för 2050, 2030 och 2020, dra linjer mellan målen och på så sätt räkna sig till vilka nivåer de bör ligga på varje år däremellan.

nirvana-nevermind-coverDet finns nog ingen låt som förknippas med nittiotalet så mycket som Nirvanas ”Smells like Teen Spirit”. Även om man inte riktigt vet vad sjutton Kurt Kobain sjunger om så finns det något i låten som man förstår, ett uttryck för ungdomlig ångest och vilsenhet. Det blev låten som personifierade bandet och nog funkar den också som soundtrack till hur många företag agerade i hållbarhetsfrågan på nittiotalet: ångestladdat och samtidigt självupptaget. Föga anade de att just den metod de försökte använda skulle visa sig riktig nyttig först två decennier senare.

På nittiotalet hade hållbarhetsarbetet inte sällan moraliska övertoner. Folk såg sig som alternativa, lyssnade på Nirvana och de som protesterade mot storföretag var också emot etablissemanget. Några år senare hade de kammat sig, skaffat en kostym och ett jobb och börjat klättringen mot toppen i näringslivet, kanske med en lite luddig idé om att påverka företagen att ta större ansvar i världen. Det ironiska är att deras favoritomslag innehöll en ledtråd till hur man gör hållbarhetsarbete framgångsrikt. Bilden på pojke som följer en dollarsedel har blivit ett ikoniskt skivomslag. Det är bara genom att följa pengarna som man kan förändra företag, och världen.

Publicerad i CSR i Praktiken, 4/5 2018.

Skaffa dig nya perspektiv

Ta del av Pers syn på aktuella händelser med nyhetsbrevet Perspektiv. Direkt i din inbox, en gång varje månad.

Tack för att du prenumererar

Hoppsan! Något gick fel!