Företagens sociala ansvar när robotarna tar över produktionen

Ur en arbetsgivares perspektiv är det stökigt att ha anställda. Det kräver en massa arbete för att hålla dem nöjda, de har en massa åsikter om vilket ansvar arbetsgivaren har och så händer det en massa oförutsedda saker man som arbetsgivare måste agera och reagera på. Det är därför inte så konstigt att tankarna om hur man skulle få färre anställda att göra ännu mer följt fabriksägare sedan den industriella revolutionens gryning på 1700-talet.

Dessa tankar var drivkraften bakom att förbättra maskinerna och med tiden tog de över allt mer av människornas uppgifter i fabrikerna. Så länge ekonomin växte och efterfrågan på produkter växte gjorde det inte så mycket eftersom fabrikerna växte med dem. Det behövdes färre arbetare för att sköta en maskin men maskinerna blev ständigt fler.

I slutet av 1800-talet började maskinerna även ta över uppgifter från tjänstemännen, som att kalkylera löner. Hålkorten bestod av styva pappersark där hålens position motsvarade viss information och maskinerna hade fått förmågan att tolka detta och använda det för beräkningar. Efter ett drygt halvsekel började hålkort ersättas med rullband och kugghjul med mikroprocessorer och kapaciteten för att räkna ut saker ökade. Utbyggnaden av socialförsäkringssystemen krävde ännu snabbare och större datorer för att räkna ut hur välståndet skulle fördelas på rättvisast möjligast vis och intresset var så stort att det till och med överraskade IBM som byggde dem.⁠

I en artikel i april 1965 förutspådde Gordon More att utvecklingen skulle gå allt snabbare framöver. Han var chef för forskning och utveckling vid processortillverkaren Fairchild Semiconductor och spådde att antalet komponenter som rymdes på ett mikrochip skulle fördubblas varje år, med effekten att kapaciteten för att räkna ut saker också fördubblades under samma tid. Tio år senare, när man kunde konstatera att Moore haft helt rätt, justerade han sin egen prognos till att säga att datorkraften fördubblas i kapacitet var 24:e månad. Spådomen har blivit känd som ”Moores lag” och skulle visa sig korrekt för de kommande fyra decennierna!

Fram till 1970-talet hade man sett på maskiner som verktyg som ökar människornas produktivitet. När ASEA presenterade den första moderna industriroboten IRB6 – helt elektrisk och styrd av mikroprocessorer – slog den världen med häpnad. Den representerade en fundamental förändring i relationen mellan maskiner och arbetare. Den allra första roboten hamnade hos Magnussons i Genarp, ett litet svenskt verkstadsföretag, där den symptomatiskt nog fick överta ett arbete som var för monotont och slitsamt för människor.⁠ Det fick det att låta som om roboten hjälpte människan, men egentligen var det mest ägarens ekonomi den hjälpte.

Det är helt och hållet ekonomiska skäl som gjort att robotar är en vanlig syn i industrin och i alla sorters storskalig kommersiell produktion. Robotarna ersätter arbetare, och för vart år som går blir de både mer avancerade och allt billigare. För varje ny robot försvinner ofta flera stycken tjänster.

Bilindustrin är i skrivande stund den industri som är mest robotiserad – ständigt pigg på att prova nya produktionsmetoder som den är – följd av elektronikbranschen och metallindustrin.

företagens sociala ansvar när robotarna tar över
Robotar arbetar sida vid sida med arbetare i BMWs fabrik.

I BMWs fabrik i München står det nuförtiden mest robotar längs det löpande bandet där 3-serien tillverkats ända sedan den introducerades i mitten av sjuttiotalet. Fabrikskomplexet är ljusgrått, sterilt, fönsterlöst och som mest fem våningar högt. Den växande staden omfamnat fabriksområdet som en gång låg lågt utanför stadsgränsen och när BMW ökat produktionskapaciteten har man fått växa uppåt. Följer man det löpande bandet som ideligen slår knut på sig själv i sidled och höjdled förlorar man snabbt orienteringsförmågan. Det mesta sker automatiskt, och bilarna byggs av robotar.

Redan 2006 stod robotarna för 80 procent av tillverkningen. Vid mitt besök uppgav man att över nittio procent av tillverkningen är robotiserad. Därutöver förenklas flera av uppgifter som fortfarande utförs av människor med hjälp av robotteknik, som exempelvis exoskelett som ger medarbetarna övernaturlig styrka. (Se video här.)

företagens sociala ansvar när robotarna tar över
Arbetare använder exoskelett för att få styrka i obekväma arbetsställningar. Bild från BMW Group.

På besök hos BMW i München upplever man starkt känslan av att röra sig i inuti en stor bilmaskin som tuggar i sig råmaterial och 40 timmar senare spottar ur sig en bil (en var 90:e sekund) Kanske är det en försmak av den posthumana industriella produktion som det talas om. Det vill säga en helautomatiserad fabrik där människornas enda funktion är att övervaka och inget annat. I länder som Tyskland, med höga kostnader för arbetskraft, är ökad automatisering och ökad produktivitet ett måste för att förbli lönsamma. När arbetskraft ersätts med robotar minskar kostnaden samtidigt som produktionstempot kan höjas till vad som tidigare betraktades som omänskligt.

När jag reste runt i östra Kina noterade jag genom tågfönstret att det översta våningsplanet i flera fabriker stod tomt (höghastighetstågen löper på en bana tre våningar ovanför marknivå) och en förklaring är att enklare plagg, som t-shirts och sweaters, inte längre görs i Kina i samma utsträckning. Lönerna i Bangladesh och Laos är visserligen ännu lägre men flera personer vi talade spådde dock att den tillverkningen så småningom kommer tas över av robotar. Klädsömnad och skotillverkning är ju en av de mest arbetsintensiva produktionsprocesserna som finns. I juni 2013 skyllde Nike på höjda löner i Indonesien som en bidragande faktor till det senaste negativa kvartalsresultatet. Enligt bolaget var enda sättet att förhindra att det inträffar igen att skapa produktionsmetoder som inte inkluderade mänsklig arbetskraft. Idag har Nike kommit så långt att det hotar arbetstillfällen i Asien.

De kinesiska leverantörerna ligger dock inte på latsidan. När den kinesiska klädtillverkaren Tianyuan Garments Companys etablerade en ny fabrik 2018 skedde det i Arkansas, inte Kina. Fabriken är full med robotar som syr åt Adidas, Armani och Reebok och de enda anställda är de som övervakar maskinerna.

Även Adidas var tidigt ute och satsade på automatiserad tillverkning. 2017 flyttade man en del av skotillverkningen från Asien. I två fabriker fulla av robotar tillverkas skor för den europeiska marknaden i Ansbach i Tyskland och för den amerikanska marknaden i Atlanta i USA.

Adidas robotfabrik tillverkar skor på löpande band. Bild från Adidas.
Adidas robotfabrik tillverkar skor på löpande band. Bild från Adidas.

När jag pratade med representanter för fabriker i Kina var det tydligt att den kinesiska produktionen inte kommer att utgöra något undantag utan att även den kommer att robotiseras. Redan idag köper kinesiska företag en tredjedel av alla industrirobotar som tillverkas i världen.⁠

I en rapport från McKinsey Global Institute beräknas 367 miljoner jobb, eller 14 procent av arbetskraften i världen, behöva omskolas när digitalisering, automatisering och AI ersätter eller tar över arbetsuppgifter.
Ett par forskare vid Oxforduniversitetet har dragit slutsatsen att ungefär hälften av alla arbeten i USA skulle kunna ersättas av robotaroch andra former av automatisering under de kommande två decennierna.⁠Hur kommer det påverka samhället? Företag kan naturligtvis inte ta ansvar för att vissa jobb fortfarande ska existera, men ska de ta ansvar för att ge arbetarna nya jobb?

Den andra januari 2010 rapporterade Washington Post att inga nya jobb skapats i USA under det första decenniet. Något liknande hade inte varit fallet sedan depressionen på trettiotalet. Faktum är att det inte funnits ett enda decennium efter kriget som inte resulterat i minst tjugo procent fler jobb. Till och med 1970-talet, ett årtionde sammankopplat med energikris och lågkonjunktur genererade 27 procent fler jobb⁠!

Det finns en vida spridd uppfattning om att de arbeten som är i fara att ersättas av robotar i huvudsak gäller enklare, repetitiva tjänster som att stå vid ett löpande band i en bilfabrik. Men i takt med att processorkapaciteten i datorer ökar och när det sammanfaller med att algoritmer blir bättre och bättre är det inte främst rutinjobben utan alla jobb som kan beskriva som förutsägbara. Kan en annan person lära sig att göra ditt jobb genom att studera en detaljerad beskrivning av din arbetsdag? Eller skulle någon kunna lära sig ditt jobb genom att repetera saker du gjort tidigare, på samma sätt som en student övar på tidigare prov inför ett test? Det är ingen slump att taxichaufförer är utrotningshotade. De behöver inte kunna något annat än att köra bil och hitta till en plats på kartan, vilket är två handlingar som är lätta att automatisera. Företagens önskan om att minska lönekostnaderna förklarar därför även intresset för självkörande bilar och lastbilar, som ju egentligen inte är något annat än just robotar.

Som författaren Martin Ford konstaterat så är de tjänster som först kräver lång utbildning och senare övergår i förutsägbara arbetsdagar särskilt väl lämpade för att automatiseras. Radiologer går en lång utbildning för att känna igen cancer på röntgenbilder. Det är ett väldigt förutsägbart arbete och i framtiden är det därför sannolikt att radiologi kommer vara ett jobb som till största delen utförs av maskiner.⁠Arbeten som är väldigt omväxlande och ställer krav på kreativt tänkande – som många serviceyrken gör – kommer av samma anledning att vara svåra att automatisera.

Automatisering av arbetsuppgifter sker med robotar eller algoritmer men den är alltid ansvarslös, och däri ligger lockelsen. Det ansvarslösa är det enkla, det säkra. Ingen skulle komma på tanken att ställa den som är utan skuld till svars. Robotarna tillverkas av robotar som tillverkas av robotar. Vad finns det att anmärka på?

En hel del, förstås. Världen är inte så enkel som vi skulle önska. Arbetstillfällen försvinner men människorna finns kvar. De förlorade jobbet till följd av effektiviseringar eller för att arbetsplatsen inte var konkurrenskraftig på den globala marknaden och lades ner. De exakta orsakerna spelar inte någon roll. Människorna är likväl kvar. Och vad ska en kolgruvearbetare göra när gruvan är borta och det inte skapas några nya jobb?

Välfärdssamhället fördelningspolitik byggde på principen att var och en bidrog efter förmåga och att var och en fick efter behov. Vad händer med en människas självkänsla när hon inte längre kan bidra till samhället? Och vad händer när samhället sedan säger att de inte längre kan få efter behov, för att budgeten inte längre räcker åt alla. Att ansvaret för att klara sig ligger på individen? Är det konstigt att folk blir bittra och röstar på populister som lovar att allt ska bli som förr.

Frågan om vilket ansvar företag har för de tidigare anställda när robotarna tar över är antagligen en av de viktiga frågorna gällande företagens samhällsansvar det kommande decenniet.

Publicerad i CSR i Praktiken 17/4 2018.

Skaffa dig nya perspektiv

Ta del av Pers syn på aktuella händelser med nyhetsbrevet Perspektiv. Direkt i din inbox, en gång varje månad.

Tack för att du prenumererar

Hoppsan! Något gick fel!