Akademins ansvar och sirenernas sång

Hur reder man ut en storm på bästa sätt, när det blåser snålt eller när man inser att ett mediadrev hotar verksamheten? En intellektuell samling som Svenska Akademin sträcker sig antagligen efter historier ur grekisk mytologi för att få inspiration, med samma självklarhet som en ordinarie församling söker råd i managementlitteratur och självhjälpsböcker.

Kanske är det därför i Odyséen vi finner förklaringar till hur akademin tolkat situationen som uppstått och hur de därefter agerat? Seglatsen förbi sirenernas ö förefaller passande. Odysseus och hans mannar är ute på irrfärder. Efter besök i skuggvärlden passerar de en ö omgiven av klippor, bebodd av sirenerna. De är attraktiva varelser – till hälften kvinnor, till hälften fåglar – som med sin bedårande sång lockar alla skepp inom hörhåll i fördärvet. Odysseus får idén att försluta sin mannars öron med vax, medan han själv låter sig surras vid masten för att kunna lyssna på sången utan möjlighet att själv låta sig förledas.

Ulysses_and_the_Sirens_by_H.J._Draper
I H.J. Drapers målning ”Udysseus och sirenerna” från 1909 tycks besättningen övermannas av de vackra sirenerna som vill förleda dem. Vilket tycks vara just så som vissa akademiledamöter uppfattar den både den nuvarande situationen, och de situationer som kollegan Katarina Frostenssons man upprepade gånger hamnat i de senaste decennierna.

Eller ska vi leta på annat håll? Myten om sirenerna återkommer på flera andra ställen, som i dikten Agronautica.Där leder Orpheus sitt skepp förbi sirenernas ö genom att dränka deras sång med musiken från sin egen lyra. Sirenernas sång når emellertid en av hans män, Butes, på grund av dennes sensationellt goda hörsel och han hoppar överbord och börjar simma mot ön.

I en intervju i Sveriges Radios P1 la förre ständige sekreteraren Sture Allén en del av skulden för det inträffade på pressen. I sin famösa text i Expressen beskrev Horace Engdahl den då ständiga sekreteraren Sara Danius som någon som ”mobiliserar sitt manskap för att klamra sig fast vid sin position”.

För en del akademiledamöter är samtidens sirener opinonsbildarna och alla vittnen till sexuella övergrepp. De tolkar dessa som falska röster i offentligheten som sjunger ut för att få ett ärevördigt skepp att ändra kurs. Akademiledamöterna är i medelåldern och äldre, de minns tidigare irrfärder där ledamöter kastat sig i armarna på sirenerna och åstadkommit djupa skador på skeppet. De har redan vax i öronen och den h’r gången tänker de inte låta sig förledas.

Andra ledamöter förstår att sången kommer från vanliga kvinnor, inte från sirener. Dessa kvinnors drivkraft är inte att förleda mannarna utan varnar på olika sätt, i hopp om att rädda skeppet från att krossas mot samtidens vassa klippor.

Filosofen Plutachos ställde sig frågan om ett skepp där varje planka byts ut fortfarande var samma skepp, ett tankeexperiment även känt som Theseusparadoxen.

Är en institution där alla personer bytts ut fortfarande en och samma institution? En förnyare svarar ja, eftersom hen anser att funktionen är överordnad såväl delarna och personerna. Ruttet material och döda personer måste bytas ut. Och vice versa. En traditionalist svarar nej eftersom hen tillskriver delarna större värde än helheten, och avtäcker därmed sin oförmåga att byta perspektiv.

Hur traumatiserande det än må vara för en akademiledamot att bli utesluten kan detta inte ges större hänsyn än den viktiga tystnadsplikt Katarina Frostensson uppenbarligen brutit mot. Det är sorgligt att se vänner falla, men vänskapskorruption är likväl korruption. Akademin bör påminna sig om att värderingar inte enbart kännetecknas inte av det handlingar man säger sig eftersträva, utan i lika hög grad av de beteenden man är villig att acceptera.

Engdahl har rätt när han anmärker att Danius försökte mobilisera sitt manskap, och att hon klamrade sig fast vid sin position. Till skillnad från Odysseus lät Danius sig surras vid rodret, inte masten. Med ämbetet som ständig sekreterare följer som bekant en given placering, och ett ansvar att göra försiktiga och nödvändiga kursändringar.

Om man vill att ett skepp ska fortsätta på samma linje som det gjort i hundratals år är det begripligt att man surrar sig vid masten eftersom den håller de stora seglen som kan siktas på långt håll och som symboliserar skeppets framåtrörelse. Den som surrar sig vid den synbara makten glömmer bort att moralen är rodret. Vindarna ändras med tiden, men det är med rodret man kan segla i den riktning man önskar, oberoende av vinden och det är med rodret man undviker att gå på grund. Med rätt hantering går det både att segla i motvind och reda ut en storm.

Alléns och Engdahls sätt att rikta anklagelser till de som vill justera kursen blottar en oväntad ytlighet när det gäller deras förståelse av innebörden i akademins motto. Vad är snille om inte förmågan att värdesätta kunskap i relation till något annat? Vad är smak om inte att kunna identifiera hedervärt beteende i sin omgivning och ta avstånd från oönskat agerande?

Den blottade ytligheten förklarar samtidigt varför de båda inte höll hårdare i rodret under sina år som ständiga sekreterare i akademin. Följderna känner vi nu: Rushdieaffären, flera ledamöter som läckt namn på litteraturpristagare, ignorerade jävsituationer och många exempel på oönskad intimitet. Hade ruttna människor och dött material bytts ut under den här tiden hade skeppet tvivelsutan varit i bättre skick idag.

Odysseus lät sig surras vid masten för att höra sången, men hade dessförinnan sett till att någon höll i rodret. Det hade även Orpheus, han som klarade passagen förbi sirenernas ö genom att överrösta deras sång med sin egen musik. I den kris som uppstått i Svenska Akademin tycks en del ledamöter ha blandat ihop lärdomarna från dessa historierna. Varför skulle de annars surra sig vid makten och försöka dränka andras röster med sin egen sång?

Låt oss samtidigt påminna oss om att krisen i Akademin förvärrades av de tre mannar som plötsligt hoppade av, och därmed orsakade tumult som gjort det svårt för vissa akademiledamöter att tänka klart. De som lämnade kommer att få leva med misstanken om att de räddade sig själva istället för skeppet. Vad de kunnat göra för att för att hjälpa Danius att åstadkomma en nödvändig kursändring blir nu bara spekulationer. Resultatet blev att skeppet hamnade ännu närmare klipporna, att Danius hoppat av och Frostensson har försvunnit ner under däck.

När Odysseus och hans mannar klarat sig förbi sirenernas ö nådde de ett sund där ännu större utmaning väntade dem. De hotades av två väldiga sjöodjur. Den sexhövdade Skylla som slukade människor hela, och Chardybdis som kunde åstadkomma en strömvirvel där hela skepp dras ner. Odysseus klarade sig med nöd och näppe, trots fullt manskap och en duktig rorsman. Även i denna berättelse finns lärdomar för akademin att göra.

Skaffa dig nya perspektiv

Ta del av Pers syn på aktuella händelser med nyhetsbrevet Perspektiv. Direkt i din inbox, en gång varje månad.

Tack för att du prenumererar

Hoppsan! Något gick fel!