Bristen på kvinnor i topposition är mitt fel

23859386019_59e8d64507_kNi kommer att känna igen den mediala dramaturgin. När de smarta, kunniga, pålästa kvinnorna sitter i morgonsoffan i tv på internationella kvinnodagen kommer det att se ut precis som alla andra år.

Efter att ha diskuterat ännu en undersökning som visar att det fortfarande är få kvinnor i börsbolagens styrelser eller att det fortfarande är mycket fler män i ledningsgrupperna i stora svenska företag kommer samma fråga som vanligt att ställas.

Programledaren kommer att luta sig framåt, rynka lite bekymrat på ögonbrynen och sedan fråga ”men hörrni, varför är det så här då? Vems ansvar är det egentligen?” För sån är medielogiken; vi vill ha ett namn, en ålder och ett ansikte på någon som är ansvarig så att vi kan peka på dem, skriva att de inte gör sitt jobb och de borde ta sitt ansvar.

Genom att träda fram förenklar jag för alla. Jag heter Per Grankvist, är 41 år gammal och mitt ansikte finner ni här intill. Det är jag som har mest ansvar för att det inte finns fler kvinnor i ledningsgrupper och i bolagsstyrelser i Sverige. Och om vi vill ändra på det finns det ingen som är viktigare än vad jag är.

Men Cissi Wallin då, kanske du tänker. Hon som varit en företrädare för #metoo-rörelsen i Sverige – är hon en betydelsefull person för att förändra synen på hur kvinnor betraktas på svenska arbetsplatser? Visst – men jag är ännu mera betydelsefull.

Eller Nina Rung då? Kriminologen som gång på gång lyfter fram fakta som tydligt visar på att det fortfarande finns mycket kvar att göra innan kvinnor behandlas som männens jämlikar i Sverige. Är inte hon viktig, undrar du? Visst – men jag är viktigare.

Eller Gudrun Schyman? Hon som i flera decennier talat om feminism och lika rättigheter och det absurda i att kvinnor får lägre betalt? Påverkar inte hon en massa människor att tänka i nya banor när det gäller kvinnlig representation? Kanske – men jag påverkar fler.

Jag heter Per Grankvist, är 41 år och det finns ingen som är viktigare eller som har större ansvar än jag när det gäller att öka andelen kvinnor i ledningsgrupper och i styrelser.

Ja, såvida du inte också är man förstås.

För det är bara vi som är norm idag som kan förändra normen utan att behöva försvara oss. Det är bara vi som är vita medelålders män som kan påverka nomineringskommittéer genom att säga att vi skulle vilja ta in kvinnor i styrelsen, utan att bli beskyllda för att tala i egen sak. Det är bara vi som är vita medelålders män som kan påstå det finns lika många begåvade kvinnor som män i organisationen och bli tagna på orden. Det är bara vi som är vita medelålders män som kan föreslå namn på kvinnor vi tycker skulle passa i ledningsgrupperna utan att tvingas genomlida en kvoteringsdiskussion.

Alla de initiativ, de debattinlägg och de krönikor som skrivits i frågan av begåvade, sakliga, insiktsfulla kvinnor de senaste åren, väger lätt mot när vi vita medelålders män agerar i frågan. Normen kan bara ändras om vi som utgör den tillåter den att ändras och om vi är modiga nog att bidra till det. Jag ingår i dagsläget inte i någon nomineringskommittée, är inte medlem i någon bolagsstyrelse, och ingår inte heller ledningen för något börsbolag.

Men det kanske du gör, broder?

Publicerat i SvD Näringsliv 6/3 2017.

Skaffa dig nya perspektiv

Ta del av Pers syn på aktuella händelser med nyhetsbrevet Perspektiv. Direkt i din inbox, en gång varje månad.

Tack för att du prenumererar

Hoppsan! Något gick fel!