Företagens ansvar för avhållsamhet

Det är svårt att tänka sig en vardag utan smarta telefoner. I bildsviten Removed har konstnären Eric Pickersgill retuscherat bort alla skärmar ur vardagsbilder för att få oss att se det vi i vanliga fall inte ser: hur skärmarna gör oss både närvarande och frånvarande på en samma gång. Hans självporträtt nedan är hämtad ur den sviten.

Self portrait of the artist Eric Pickersgill and his wife Angie as they lay back to back while using thier non existant phones. The black and white portrait shows the young couple ignoring each other in bed.
Självporträtt av konstnären Eric Pickersgill och hans fru Ange liggandes i sängen, rygg mot rygg samtidigt som de använder sina icke-existerande telefoner. Det svartvita porträttet visar hur det unga paret ignorerar varandra i sängen.

Telefonerna har fört med sig mycket gott. De har revolutionerat hur vi kommunicerar och konsumerar media. De är portaler till ett digitalt samhälle och utan dem hade vi inte lyssnat lika mycket på poddar, engagerat oss i olika grupper, lärt oss saker i YouTube-videos, och så vidare. De är vår kanske viktigaste ägodel för att kunna interagera med andra människor.

Men telefonerna är samtidigt vår tids cigaretter. Det skulle inte förvåna mig om de som upptäcker Skam om några årtionden kommer att förvånas och förfasas över hur mycket de använder sina telefoner, på samma sätt som vi förvånas och förfasas över den frekventa förekomsten av cigaretter i Mad Men.

Givet det vi under senare år har lärt om beteendeekonomi, vår begränsade kapacitet att hantera stora mängder information, vårt bekräftelsejäv och vårt bekräftelsebehov så blir just frågan om vår egen relation till telefonerna och apparna än viktigare.

Det är en ojämn match. Apparna är i många fall skapade för att få oss att stanna kvar så länge som möjligt, som belönar oss med tillfredsställelse så stark att det blir beroendeframkallande. En normalanvändare klickar, trycker och swipar 2617 gånger om dagen (eller 145 minuter) och känner sig samtidigt stressade av telefonen.

Ur ett arbetsgivarperspektiv är det problemet dubbelt. Telefonerna påverkar både de anställdas produktivitet och deras välbefinnande. I en artikel i senaste numret av Behavioral Scientist sammanfattas aktuella studier, bland annat en som visar att vi distraheras bara av att se telefonen, även om den är avstängd. Genom att telefonen visuellt finns framför oss minskar vi vår kognitiva kapacitet tillfälligt. Lägger vi telefonen i fickan återgår förmågan.

När man blivit störd kan det ta mer än 20 minuter att återfå fokus för en kognitivt krävande uppgift. Yngre personer byter fokus i genomsnitt 27 gånger per timme (!) men innan du inte tror att du är bra på att koncentrera dig, kom då ihåg att andra studier visar att vi överskattar vår egen koncentrationsförmåga.

Vilket är då företagens ansvar? Telefontillverkarna tycks lite tagna på sängen. Bland Apples aktieägare höjs röster som kräver möjligheten att begränsa användningen på olika sätt. De fick oväntat stöd från Apples vd Tim Cook som i en intervju med the Guardian berättade att han inte låter sin brorson hänga på sociala medier och att han inte tror på ”överanvändning av teknik”. Samsung har ingen bättre lösning, men köpare av Galaxy Note 8 får appen Thrive installerad vid köp. Den blockerar telefonen under förutbestämda perioder samtidigt som den automatiskt svarar den som hör av sig att du är offline i några timmar. Den håller samtidigt koll på användningen av olika appar för att öka självinsikten.

Medieföretagens ansvar är att skicka färre notifieringar. Inflationen i vad som betraktas som en stor nyhet har gått alldeles för långt. En rejäl självrannsakan över hur mycket och hur många svenskar som de stör varje dag vore både klädsamt och nödvändigt hos Sveriges Radio, SVT, Expressen, Aftonbladet, DN och SvD.

Alla andra företag behöver närma sig frågan från två håll: med hänsyn till den anställdes hälsa samt företagets produktivitet. Lösningen är inte att förbjuda telefoner men att hjälpa anställda att begränsa användningen. Vad säger att alla anställda ens behöver ha en egen telefon längre? Hur ofta behöver man egentligen omedelbart svar från en anställd efter arbetstid? En jobbtelefon är ett listigt sätt att få de anställda att jobba lite mer än de har betalt för, men eftersom det bidrar till ökad stress och psykisk ohälsa lär priset bli högt i längden.

De som kan sin Taylor vet att effektiviseringens fader förespråkade betalade avbrott i arbetet för att ge de anställda chans till mental återhämtning vilket ökade produktiviteten. Det är en nämligen stor skillnad mellan att maximera och optimera. Maximering leder till största möjliga effekt på kort tid, optimering ger mindre utfall nu men ger högre avfall på sikt. Taylorismen ledde så småningom till att fabriksägare började intressera sig för hur den anställdes arbetsmiljö var utformad. Ju tryggare och lugnare miljö, ju mer skulle den anställde kunna bidra med, var tanken.

De som menar allvar med att ta ansvar för de anställda gör klokt i att närma sig frågan om telefonerna som ett arbetsmiljöproblem. Hade det rör sig om vanligt buller hade hörselkåpor varit lösningen, men för det mentala buller telefoner utgör tror jag på att införa stilla zoner i kontorslandskapet. Tänk dig tågens tysta zoner fast utan wifi, skapat för att minska antalet distraktioner och för att öka produktiviteten, ett område där telefonerna är förbjudna och som tillåter ostörd koncentration. Och där arbetsgivaren tar ansvar för att avhållsamhet är lätt.

Publicerad i CSR i Praktiken 27/1 2018.

Skaffa dig nya perspektiv

Ta del av Pers syn på aktuella händelser med nyhetsbrevet Perspektiv. Direkt i din inbox, en gång varje månad.

Tack för att du prenumererar

Hoppsan! Något gick fel!