Enda sättet att få slut på sexuella trakasserier: sparka gärningsmännen

Jag trodde aldrig jag skulle säga detta men jag måste erkänna att jag är förväntansfull inför hållbarhetsrapporterna för 2017. Det jag ser fram emot är att få läsa när rapporterna släpps är vilken siffra företag rapporterar när det gäller antalet anmälningar för sexuellt ofredande.

”Noll” har hittills varit ett bra tal när det gäller incidentrapportering, ett bevis på att man lyckats med arbetet att se till att alla anställda följer uppförandekoden. De som rapporterar noll incidenter i nästa hållbarhetsrapport kommer dock att avslöja att deras rapporteringssystem inte funkar.

Nu har kvinnor vittnat om sexuella trakasserier i bransch efter bransch. Överallt är det precis likadant och lika illa. Överallt finns män som gör övertramp och begår övergrepp mot kvinnor som är beroende av männens goda vilja. Den bistra sanningen är att inga branscher är förskonade, även om upprop ännu inte gjorts i alla branscher.

Många av berättelserna handlar om en chef som utsätter en underordnad kvinna eller en kvinnlig kollega för övergrepp. Värt att notera är att män inte verkar utsätta överordnade kvinnor på samma sätt. Uppenbarligen finns en insikt bland många män om att beteendet inte är helt lämpligt i alla sammanhang. Att övergreppen förekommer mot sidoställda och underställa tyder på en pervers idé om att det skulle vara någon slags självklar tjänsteförmån som män med inflytande åtnjuter.

Tusentals röster har vid det här laget vittnat om alla dessa män som inte förstår att det inte längre bara är våldtäkter som räknas som övergrepp, som missat att den moderna definitionen innefattar alla typer av sexuellt laddade handlingar som sker utan samtycke från den andre. Den stora poängen med #metoo är den skrämmande insikten om att alla kvinnor har upplevt övergrepp.

Vi kan därmed dra slutsatsen att i ett företag där hälften av de anställda är kvinnor har minst hälften egna erfarenheter från övergrepp. Frågan är hur många av dessa som skett på jobbet?

Ett sätt att försöka räkna ut det är att räkna hur många manliga chefer som har kvinnliga underställda och det man vet om dessa chefernas syn på kvinnor. Låt oss för enkelhetens skull säga att hälften av dessa chefer utnyttjat sin ställning, och att de bara gjort det en gång per månad. I ett företag med hundra anställda och tio chefer innebär det att fem manliga chefer genomför 60 övergrepp mot de anställda under ett år.

Hur många av dessa har rapporterats? ”Noll” är fel svar. Det är inte sannolikt att just er arbetsplats skulle förskonad från en epidemi som vi numera vet finns överallt i samhället. Problemet är att ”60” också är fel svar. För även om alla övergrepp rapporterats skulle talet ”60” avslöja att övergreppen tillåts fortsätta utan att åtgärder genomförs.

”15” är ett bättre svar i vårt exempel. Det skulle innebära att för varje gång ett övergrepp rapporterats har man sagt till chefen, gett honom en varning och en ny chans och upprepat proceduren när det hände en andra gång men sparkat honom när det anmäldes en tredje gång.

sign_dark_sticker_spotlight_minimal_exit-142778.jpg!d

Tyvärr tror jag att det enda som kan få gubbsjukan att sluta spridas är att den manlige chef som är värst på varje arbetsplats får sparken under förödmjukande former. Det kan låta grymt men jag tror inte det finns något effektivare sätt att signalera att organisationen inte längre accepterar den typen av beteende. Se det som ett slags vaccin, ett varnande exempel, en signal till alla som är kvar. Men tyck inte synd om den som blir visad till dörren. Det kan aldrig vara synd om den förövare som får sitt rykte skadat – minns att det är konsekvensen av att han valt att begå ett övergrepp mot någon annan.

Alla överenskommelser som gör att chefen får lämna lämnar med äran i behåll skickar fullständigt fel signaler till de anställda. Dessutom bidrar det till att den han sannolikt fortsätter med samma beteende i nästa organisation. Det är rätt att ge honom sparken, men han ska förstås också få sparken på rätt sätt. En arbetsgivare som både menar allvar och vill ta ansvar ger mannen sparken och betalar för den terapi han behöver för att få tillräckligt perspektiv på sitt beteende så att han slutar med det.

Siffran i årsredovisningen kan inte vara noll och den kan inte vara okommenterad. Vilken siffra som än redovisas måste åtföljas av en beskrivning av vilka åtgärder organisationen vidtagit, vad det lett till och vilka steg man planerar. Kanske borde man rentav addera en extra rad, för att kunna redovisa hur många som sparkats till följd av incidenterna. Även den bör vara något annat än ”noll”.