Pengar bland palmer

Det verkliga problem paradisläckan exponerar har inget att göra med skatter.

paradisläckans orsaker

I början av 1900-talet behandlade ekonomen Arthur Twining Hadley relationen mellan det privata egenintresset och det publika allmänintresset i ett antal böcker. Två av dessa känns särskilt passande som boktips dessa dagar efter avslöjandet om Paradisläckan. Economics, an Account of the Relations between Private Property and Public Welfare (1896) och Freedom and Responsibility (1903).

Den senare boken tillkom medan Hadley var relativt nytillträdd rektor för Yale-universitetet. Under de 22 år Haldey innehade detta ämbete såg han som en av sina uppgifter att påminna den tidens framgångsrika affärsmän om vikten av balans mellan det ekonomiska jaget och kollektivets behov.

Paradisläckan har avslöjat att många svenska affärsmän har bolag och bankkonton på Malta, Jersey, Bahamas och i andra skatteparadis. Någon verksamhet att tala om bedrivs inte i dessa bolag utan de existerar blott för att ägaren ska kunna minska sin skatt. Man kan ha synpunkter på det, men inga invändningar. Upplägget är lagligt. Skattesatser och överenskommelser mellan olika länder är en sak som inte har med den större saken i det här ärendet att göra: relationen mellan det privata och det publika. Hur mycket ska man betala i skatt? Av veckans reaktioner att döma: inte så lite som möjligt i alla fall.

Det räcker alltså inte med att följa lagen om man är mån om sitt rykte. Mellan det som är lagligt och vad som är lämpligt finns en gråzon. En hedersman strävar efter att befinna sig på andra sidan lämpligt, på den vita sidan. Var går då gränsen?

Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östlings svamlande resonemang i SVTs Uppdrag Granskning var ett försök att definiera en gräns. Han utgick å ena sidan från att ”så gör sådana som jag” och å andra sidan från att ”vad fan får jag egentligen för skatten?” Han har sedan dess bett om ursäkt för att han uttryckt sig klumpigt men inte för sättet att tänka. Hadley formulerade sina invändningar mot argument av det här slaget för över hundra år sedan.

Affärsmän är lika mycket förmånstagare som alla andra, sa Hadley. Har de inte fått sin utbildning av samhället, kanske? För att inte tala om de arbetare som ställt sina händer till förfogande i fabrikerna eller de kunder som generöst nog valt affärsmännens produkter? Med detta i åtanke var det rimligt att affärsmännen korrigera sin etik och sina åtaganden i samhället i enlighet med det allmännas bästa, menade Hadley. Han skrev böckerna med historierna om 1800-talets amerikanska rövarbaroner i färskt minne, men hundra år senare finns det fortfarande många som tycks sympatisera med rövarbaronerna i tanken.

Hadley var medveten om den extra tyngd som hans ämbete gav hans argument. När rektorn för ett av de mest prestigefulla universiteten så tydligt distanserar sig från den korporativa egoism som präglat affärsmännens syn på sig själva i förhållande till samhället lyssnade även affärsmännen.

Notera att Hadley inte förespråkade att företagsledare enbart skulle driva sina rörelser för att göra så mycket gott som möjligt i samhället. En viss hänsyn till det allmännas bästa tyckte Hadley trots allt var både klädsamt och lämpligt hos affärsmännen. Det handlade om att finna en balans. Aktieägarna var inte den enda grupp som en företagsledare behövde ta hänsyn till, påminde Hadley.

Östlings uttalande var varken klädsamt eller lämpligt. Det blottar dessutom en häpnadsväckande brist på självdistans. Karln saknar uppenbarligen förmågan underordna sig ämbetet som högste representanten för den privata sektorn i Sverige. Ironiskt nog är det kärnan i problemet paradisläckan exponerat: att en del människor har svårt att se att de är en del av ett kollektiv, med kollektivets rättigheter och skyldigheter, utan betraktar sig som soletärer utan sammanhang.

Låt oss minnas några saker. Problemet är alltså inte skattesatser i olika länder. Ingen medborgare är skyldig att maximera sin skattesats och EUs fria rörlighet gör att vi kan bosätta oss i de länder vi behagar. Det mest avslöjande i paradisläckan är inte omfattningen av skatteplanering, utan hur de som skatteplanerat resonerar.

Svenskt Näringslivs ordförande är inte heller ensam på listan över de svenskar som velat minimera sin skatt. Christer Gardell och Bertil Hult är två andra namn som förkommer i läckan och användningen av offshore-bolag har ökat i popularitet de senaste åren. Men genom sina uttalanden gör sig Leif Östling till talesperson för en grupp förmögna personer, pinsamt oförmögna till högre principiellt tänkande. Allt åt mig, och så lite som möjligt åt andra, åt det allmänna. Relationen till samhället präglas av ett buffétänkande – det gäller att till varje pris sleva upp så mycket på sin egen tallrik att man går plus. Det ger onekligen ett grisigt intryck.

Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Välfärdssamhällets grundprincip är orättvis i stunden men rättvis över tid. Idag är Östlings förmåga att betala skatt är stor, hans behov av staten mindre. I uppväxten var det annorlunda för honom, liksom i skolan, och det kommer kanske ändras på ålderns höst. Det här är inga konstigheter. Jag är trygg med att en majoritet av de företagare som representeras av Svenskt Näringsliv förstår det.

Här blottas ett annat problem, specifikt för Svenskt Näringsliv. Organisationens högste representant har åsikter som inte representerar organisationen. Det hjälper inte att han agerar och uttalar sig som privatperson, som om ämbetet att leda Svenskt Näringsliv var en överrock man kan kasta ifrån sig när den känns för trång. Östling borde veta bättre än att uttala sig klumpigt. Han bad visserligen om ursäkt för det, men i sin replik skriver Östling samtidigt att skatteplanering inte får förvandlas till ett skällsord. Han har uppenbarligen inte förstått poängen. När skatteplanering sker så aggressivt som paradisläckan avslöjat är det faktiskt berättigat med lite skäll.

1907 gav ekonomen Arthur Twining Hadley ut en bok i vilken han åter gav sig i kast med att resonera om egenintresset i förhållande till allmänintresset. Titeln Standards of Public Morality. Nog vore det en passande läsning för både Östling, Gardell och Hult?

Hur mycket ska man betala i skatt? ”En skälig nivå” är det enkla svaret. Det är den nivå där man utan att svamla kan tala om sitt förhållande till skatt med andra, inkluderat journalister. Det är den nivå när man kan tänka att man bidragit med en liten del vid inköpen av en spårvagn, några kilometer motorväg eller för den nya lekplatsen i parken.

Innan du uttalar dig om allt gott du gör i samhället för dina eller företagets medel, är det att rekommendera att fundera på om ni tar ett tillräckligt ansvar för att betala skatt på en nivå som kan anses vara skälig.

Publicerad i CSR i Praktiken 13/11 2017.