Så blev Nordea en symbol för girighet

Det finns många synonymer för ”girighet”. Att se om sitt hus. Att vara om sig och kring sig. Vara närig. Vara vinningslysten. Sammantaget ger synonymerna en mer mångfacetterad bild av de drivkrafter som ligger bakom Nordeas beslut att flytta huvudkontoret från Stockholm till Helsingfors.

Bakgrunden till styrelsens beslut att flytta huvudkontoret är den svenska regeringens besked att avgifterna till den så kallade resolutionsreserven, som används i kristider, ska höjas för svenska banker. För Nordeas del skulle det innebära ökade avgifter på mellan 60 och 200 miljoner euro 2018, jämfört med 2017, enligt bankens beräkningar. Det stora spannet i beräkningen är ett tecken på att kalkylen gjorts utifrån ideologiska principer snarare än matematiska principer.

Nordea girig
Vinst är det som ger företag möjligheter. Alla argument som vänder sig mot styrelsens önskan att generera en så hög vinst som möjligt för banken är sålunda världsfrånvända och mer än lovligt naiva. En mer delikat fråga som Nordeas styrelse haft att hantera är hur stor vinsten borde vara. En styrelse kan nämligen välja om man vill vinstmaximera eller vinstoptimera resultatet i en rörelse. I det första fallet är styrelsens önskan att banken ska tjäna så mycket det överhuvudtaget är möjligt i det korta perspektivet, utan hänsyn till hur det uppfattas internt och externt. I det andra fallet tar styrelsen hänsyn till risken att banken uppfattas som girig och de negativa effekter detta kan ge på lite längre sikt.

Nordeas styrelse har valt att vinstmaximera, av till synes ideologiska skäl. Det faktum att banken fick stöd ur resolutionsreserven i den senaste finanskrisen och att det sålunda kunde verka passande att bidra till att reserven fylls på inför nästa kris har Nordeas styrelse valt att bortse ifrån. Trots att Nordea påstår att man ”ägnat sex månader åt noggrann utredning och analys av de konkurrensvillkor och utmaningar som Nordea har att förhålla sig till” deklarerade bankens styrelseordförande Björn Wahlroos redan i början av utredningen att slutsatsen skulle bli en flytt om inte regeringen ändrade sitt förslag. Det som styrt utredningen har inte varit saklighet utan girighet. Den personliga prestige Wahlroos satt på spel vittnar om en brist på respekt för att staten sätter marknadens spelregler, inte företag.

Jag tror beslutet är ett misstag, av flera anledningar. För det första överskattar Nordea sannolikt folkets sympati för att en bank vidtar åtgärder för att minska sina bankavgifter till staten. För det andra underskattar banken sannolikt den folkliga irritation som finns över att deras bankavgifter tycks ligga på samma höga nivå, trots att kunderna sköter allt mera av jobbet på egen hand.
För det tredje tror jag inte de räknat med den långsiktiga effekten av att Nordea blivit stämplade som den girigaste storbanken när man så tydligt deklarerat att man inte vill bidra till det system som tidigare räddat banken. Bland de som sagt att de lämnar banken på grund av denna girighet finns Kommunal, Seko, Transport och Handels. Dessutom utreder LO ett bankbyte. Tillsammans har fackförbunden mer än en miljon medlemmar. Man kan bara spekulera i hur det påverkar synen på Nordea som partner för den offentliga sektorn i stort. Eller hur det påverkar synen på banken som arbetsgivare. Om man har möjlighet att välja mellan ett jobb hos Nordea och hos någon av de andra, lite mindre giriga, bankerna – vad tar man då?

Det finns många synonymer till girighet. Alla tycks passa in på Nordeas agerande. När man agerar alltför girigt för sitt eget bästa finns ett annat passande ord: dumsnål. Sannolikt kommer framtiden att visa att även detta beskriver Nordeas agerande.

Publicerad i CSR i Praktiken 29/9 2017.