Bojkottar du för att påverka eller för att själv synas?

Ett tema i Tomas Björkmans nya bok Världen vi skapar är hur postmodernt tänkande påverkar vår tid. Postmodernism förstås lättast som en kritisk tankerörelse som visar alternativa vägar till kunskap och förståelse, och som utgår från insikten att världen inte nödvändigtvis är på det sättet som vi tror att den är.

Kärnan i det postmoderna förhållningssättet är att det försöker vara något annat än det bestämt fasta det reagerar mot, då det ligger i dess natur att reagera och protestera mot något annat. Man är mot något snarare än för något. Utan bakgrund av det befintliga skulle den inte ha någon grund att utgå ifrån och inte kunna definieras, konstaterar Björkman.

Fördelen är att postmodernismen kan hjälpa oss att förstå osynliga orsakssamband. Nackdelen är att den inte tillskriver något större vikt än något annat. Allt tycks relativt och inget antas på förhand bättre eller sämre. Björkman konstaterar att The Strip i Las Vegas är ett utmärkt exempel på postmodern arkitektur. Längs gatan är neonskyltarna ofta större än de byggnader de pekar mot. Symbolerna är alltså viktigare än det de refererar till.

vegas21FRUGAL-master768
The Strip i Las Vegas

Krav på bojkott av politikerveckan i Almedalen, Bokmässan i Göteborg eller andra sammanhang där högerextrema krafter planerar att medverka har tydligt postmoderna drag. De som förespråkar bojkott vill inte synas i samma sammanhang som de med högerextrema åsikter, med argumentet att det vore att normalisera dessa åsikter.

Vore det? Om man slår vakt om människors lika rättigheter tycks det mig vara en tankevurpa att neka högerextrema samma rättigheter att delta som människor med motsatta åsikter. Vore det inte bättre att delta och debattera mot dessa människor, om inte annat så för att visa åhörare att högerextremism är onormalt.

Denna beröringsskräck bekräftar förstås extremhögerns berättelse om sitt eget utanförskap. ”Ta debatten med SD? Nej, jag nöjer mig med att ta avstånd från dem.”

Kanske är bojkottkraven inte vad de ser ut att vara? En del av dessa ställningstaganden handlar kanske egentligen inte om att markera mot andra, utan om att visa upp sig själv? Postmoderna narcissister definierar sig själva utifrån vad de står för, inte hur de agerar. Avståndstagandet blir sålunda en symbolhandling som är viktigare än den kamp mot högerextremism den refererar till.

Avståndstagande kräver inget arbete. Att närma sig någon för att förstå hur och varför de resonerar på ett visst sätt fodrar däremot sin ansträngning. Att krama en Sverigedemokrat och inleda ett samtal om vad man har gemensamt är nyckeln till att senare kunna prata om det man har olika åsikter om. Så länge vi är villiga att omsätta de värderingar vi står för i handling är vi nämligen på säker mark. Handlingarna betyder trots allt mer än symbolerna.

Publicerad i Sydsvenskan 2/6 2017 med titeln ”Krama en Sverigedemokrat”.