Essä: Revolten som aldrig blev någon revolution

Studentprotesterna i Paris i maj 1968 har ofta betraktats som den främsta symbolen för ett årtionde av intensiv politisk aktivism. Men protesterna saknade den ideologiska grund de tillskrivits och effekterna uteblev helt konstaterar Per Grankvist i kortessän Revolten som aldrig blev någon revolution” och tecknar en annan bild av händelserna än vi är vana vid att läsa.

 

Revolten som aldrig blev någon revolution

av Per Grankvist

”Uppriktigt talat har de flesta av våra medborgare aldrig haft det så bra som nu”, konstaterade den nytillträdde brittiske premiärministern Harold Macmillan i juli 1957, men samma konstaterade hade kunnat göras i de flesta andra länder i Europa.
De som upplevt kriget var därför nöjda med sin nyvunna ekonomisk trygghet och att kunna vända ryggen åt politisk mobilisering efter att ha sett vad det kunde resultera i.

Deras barn däremot, de som vuxit upp efter kriget och som blev tonåringar i början av 1960-talet, hade bara upplevt fred, politisk stabilitet och välfärdssamhället. De tog det därför för givet.

Som historiken Tony Judt påpekade i sitt magnum opus Post War (2005) om Europas efterkrigshistoria var gapet mellan den stora, välmående, omhuldade, självsäkra och kulturellt fristående generationen unga och deras föräldrars lilla, osäkra, krigshärjade och överlevande generation var större än mellan tidigare generationer.

Medan tidigare generationer längtat efter stabilitet längtade de unga efter skoj. De strukturer och samhällsinstitutioner som i föräldrarnas ögon stod för stabilitet och garanterade fördelningspolitiken betraktades av de unga som problemet och som bidragande till att konservera gamla värderingar, regler och sanningar.

Kriget i Vietnam utgjorde aldrig en ideologisk vattendelare i Europa, utan ogillades i alla läger. Däremot fungerade kriget som en katalysator för mobilisering av unga över hela kontinenten på samma sätt som den amerikanska medborgarrättsrörelsen i USA några år tidigare. Både det sätt på vilket kriget fördes och den amerikanska militärledningens sätt att ignorera de folkliga protesterna tolkades som tecken på att det fortfarande existerade en politisk elit i världen som gjorde det som de ansåg vara rätt för nationen och medborgarna, men utan att konsultera invånarna eller ta hänsyn till andra folkslag.

”Systemet” verkade onekligen styras av ”dem”, vilket den nya vänsterrörelsen hade hävdat en tid. Att de folkvalda i olika länder inte reagerade snabbt nog genom att fördöma detta imperialistiska övergrepp på befolkningen i ett asiatiskt land få hört talas om tolkades som tecken på att konspirationens anhängare fanns i de egna parlamenten. Radikala studenter tog därför tillfället i akt och deklarerade att de utgjorde en extraparlamentär opposition och flyttade politiken ut på gatorna istället.

Under 1967 och i början 1968 hade studenter i såväl Tyskland och Polen revolterat mot systemet på det här sättet. Ändå är det mest omskrivna exemplet från tiden protesterna i Frankrike i maj 1968, trots att studenterna där verkat nästan ointresserade från början.

Att det ändå kom att bli revolterna i Paris, snarare än de i Berlin eller Warszawa som blivit mest omskrivna beror på två saker. För det första var det oväntat många som oväntat snabbt anslöt sig till protesterna. För det andra har gatukravaller i Paris alltid jämförts med kravallerna i samband med den franska revolutionen 1789 vilket fått dem att framstå som viktiga, även när de inte varit det. Samtidigt: att franska studenter i alla tider velat låta de egna protesterna associeras med revolutionen för att få lite extra tyngd är förståeligt.

Allt hade börjat som protester mot nya strängare regler i studentbostäder i en av förorterna men flyttade in till kvarteren kring universitetet Sorbonne när polisen spärrat av campus i ett försök att få slut på långvariga manifestationer. Eftersom det samtidigt pågick en fredskonferens mellan USA och Nordvietnam på annat håll i staden burade polisen in 600 av studenterna för att hindra dem från att störa. Åtgärden fick motsatt effekt när nyheten om arresteringarna bara gjorde att fler anslöt sig. Området runt universitet barrikaderades av studenterna. Byggnader ockuperades, bilar vältes, gatstenar revs upp, studenterna beväpnade sig.

Kläderna avslöjar att många bakom barrikaderna kom från priviligerade förhållanden, inte sällan i de kvarter där de demonstrerade. Bild av Gilles Caron.
Kläderna avslöjar att många bakom barrikaderna kom från priviligerade förhållanden, inte sällan i de kvarter där de demonstrerade. Bild av Gilles Caron.

Även om alla tecken liknande en traditionell fransk revolution saknade de en djupare substans. I efterhand har kraven och den marxistiska retoriken fått protesterna att framstå som om de utgick från en djupt rotad ideologisk grund, men som journalisten Peter Steinfels konstaterade i en artikel i New York Times häromåret var de i grunden mest en anarkistisk handling, ett uppror mot dumma politiker i allmänhet och dumma regler i synnerhet. Studenternas mål var att förödmjuka ansvariga politiker tillräckligt mycket och tillräckligt länge för att de skulle tvingas avgå. Revolten handlade om att revoltera mot regler snarare än att demonstrera för något. Studenterna ville bara visa för sig själva och världen att de kunde påverka.

Många av de frågor som blev föremål för debatter och protester under sextiotalet strävade framförallt mot politiska mål, inte mot konkreta ekonomiska mål. Att krav som handlade om att få mer pengar i plånboken ofta lyste med sin frånvaro säger oss något om hur utbrett välståndet var eller åtminstone om i vilken miljö som många av sextiotalets framträdande aktivister vuxit upp.

Daniel Cohn-Bendit, den fransktyske agitatören och då sociologistudent vid Sorbonne var bland de som hojtade slagord under en demonstration i slutet av maj 1968. Bild av Mondadori.
Daniel Cohn-Bendit, den fransktyske agitatören och då sociologistudent vid Sorbonne var bland de som hojtade slagord under en demonstration i slutet av maj 1968. Bild av Mondadori.

Faktum är att de flesta de unga män och kvinnor som engagerade sig i protesterna i Paris kom från medelklassen. En del var också uppvuxna i den parisiska borgarklassen. Den bourgeoisie som tittade ner på demonstranterna från fönstren till sina egna bekväma lägenheter i Sorbonne-området i många fall studenternas egna föräldrar, mostrar och farföräldrar.

Trots att många av Frankrikes fackföreningar gick ut i strejk inspirerade av studenterna, fick de inte igenom några av sina krav på allt från att tas på allvar till att president Charles de Gaulle skulle avgå. Presidenten tänkte varken göra det ena eller andra. Däremot såg han till att tillgodose flera av de krav som arbetarna hade ställt, för att se till att landet kunde återgå till vardagen. Studentrevolten blev aldrig någon revolution.

De minst sagt magra politiska effekterna av en av decenniets mest uppmärksammade proteströrelser är talande för hela sextiotalet. Trots de stora orden förändrades relativt lite i det korta perspektivet. Åldern för röstberättigade sänktes till arton, först i Storbritannien, sedan i andra länder. Universiteten försökte visserligen uppdatera sitt kursutbud och bli mer öppna för studenternas påverkan, men resultatet var blandat.

Revolten handlade om att revoltera mot regler snarare än att demonstrera för något. Studenterna ville bara visa för sig själva och världen att de kunde påverka. Bild av Bruno Barbey.
Revolten handlade om att revoltera mot regler snarare än att demonstrera för något. Studenterna ville bara visa för sig själva och världen att de kunde påverka. Bild av Bruno Barbey.

Det klokaste rådet till de som besvikna tvingades acceptera att studentprotesterna avklingade under sommaren 1968 kom från den tyske studentledaren Rudi Dutschke. Han manade till en ”lång marsch genom institutionerna” – med andra ord att de unga borde engagera sig i de politiska partierna och ändra den politiska processen inifrån.

Nej, de stora förändringarna som många förknippar med sextiotalet kom de facto på sjuttiotalet när skilsmässor, aborter och preventivmedel blev tillgängliga i de flesta länder. Samtidigt började de lagar som begränsade medborgarnas sexuella preferenser avskaffas. Tillsammans utgjorde detta ett tecken på en förändring i de sociala uppförandekoderna som styrde samhället, men det var ändå inte den ”revolution” som 1968-generationen alltid hävdat.

Snarare än som en period av nyvunna friheter, höga tankar och revolution borde vi kanske främst tänka på sextiotalet som ett årtionde mer än andra präglat av socialdemokratiska tankar. Ett årtionde där visionen om att alla skulle ha tillgång till en trygg bostad, god sjukvård och en bra skola äntligen besannades.

I den mån det förekom en revolution under 1960-talet var det i synen på auktoriteter. När decenniet inleddes styrdes Europa av och för (som det verkade) vita äldre herrar. Auktoriteter som hade synpunkter på beteenden i sovrummet, i hemmet, på gatorna, på universiteten, på arbetsplatsen, eller i politiken följdes i stort sett utan invändningar.

Tio år senare var många av herrarna ersatta med yngre förmågor som Willy Brandt, Harold Wilson och Olof Palme och respekten för auktoriteter var inget självändamål. I Sverige markerades detta även i språket med övergången till ”du” som det naturliga tilltalet istället för ”ni”.

Att sextiotalet var en period av ökat politiskt engagemang bland befolkningen är en av de myter som omger perioden. Alla var på gatorna och engagerade sig passionerat för olika frågor, brukar det heta. Men som jag kunde konstatera under researcharbetet inför min bok om samhällsengagemanget under de senaste 200 åren är det påstående bara sant om man med ”alla” menar alla som då var runt tjugofem och studerade på universitet och kände en dragning till radikala åsikter.

Myten om ett gyllene årtionde av intensiv politisk aktivism föranleder den felaktiga slutsatsen att folkrörelser av alla sorter misslyckades med att mobilisera människor de följande decennierna.

Sextiotalet var viktigt för att förändra synen på engagemang, men av motsatt anledning. Det blev decenniet när européer på båda sidor om järnridån började tröttna på ideologiskt driven politik. Avideologiseringen av fackförbunden märktes tidigare och sågs som en följd av att partiet tagit rollen att föra det ideologiska arvet vidare. Men sanningen var den att när välfärdssamhällena som alla så varmt argumenterat för stod färdigbyggda hade många partier slut på nya idéer.

Det var därför naturligt att vardagsnära enfrågepolitik som fred, jämställdhet och miljöskydd kom att ersätta de stora ideologierna i den politiska debatten, och det gäller än.

Slagorden som utmärkt bilden av studentrevolten i synnerhet och sextiotalet i allmänhet bidrog därmed inte till att återuppväcka den revolutionära tradition som somliga så frenetiskt försökte förnya. Så här i efterhand kan man snarare konstatera att slagorden kanske blev dess svanesång.

Essän är ett bearbetat utdrag ur boken Engagemang.