Folkbildning om journalistik behövs

För ett otränat öga kan det vara svårt att skilja på en billig kopia och den äkta varan. Hafsverk eller hantverk? Bekymret gäller både loppisfynd och journalistiska avslöjanden. Läsaren ser ju inte hur mycket tid som lagts ner på att skapa kvalitetsartikeln, allt arbete som varit förgäves, intervjuerna som inte gav något, anklagelserna som inte visade sig stämma vid kontroll, delarna som togs bort för att de visade sig sakna relevans för berättelsen. Utmärkande för hantverket är det som valts bort.

folkbildning om journalistik behövs

De flesta skulle nog kunna ranka trovärdigheten hos olika sorters tryckta tidningar. På ena kanten, där det mesta är falskt, har vi skvallertidningarna med sitt sladdriga papper och rubriker som ”Babben Larsson talade med sin döde pappa”. Därefter följer veckopressen med halvsanningar och insinuationer på glansigt papper, därefter kvällspressen med sin förmåga att hårdvinkla tjocka rubriker. I morgonpressen antar man att man kan lita på både de stora sakliga rubrikerna och på allt som skrivs med liten stil. Slutligen den akademiska fackpressen där allt är sant och granskat av kritiska kollegor innan texten fått en lång rubrik och en saklig grafisk form, utan krusiduller.

Poängen är att vi lärt oss att avgöra trovärdigheten hos tryckta medier genom att ta hänsyn till vilken sorts publikation det är, hur rubrikerna är formulerade och hur sidorna är formgivna. Även om vi inte förstår hur mycket arbete som ligger bakom en artikel kan vi använda de visuella nycklarna för att skilja sanningar från lögner.

På Facebook är det svårare. En länk ser likadan ut oavsett om den hänvisar till en slentrianliberal blogg med grundlösa anklagelser eller ett genomarbetat avslöjande hos en tidning. Den enda ledtråden är avsändaren, vilket är lätt att missa.

Läsarnas tillit har varit något de flesta tidningar kunnat ta för given, men är det inte längre. Etablerade tidningar beskylls idag ofta för att mörka saker, när de i själva verket bara följer god publicistisk sed och avstår från att publicera spekulationer eller ovidkommande uppgifter.
Folkbildning om journalistik behövs därför, så att fler kan lära sig vikten av att skilja nyhetskällor som värnar om saklighet från de alternativa medierna. Vi journalister måste därför bli mycket bättre på att berätta om det vi tar för givet men som inte är det för läsarna: kännetecknen för god journalistik. Hur vi avgör vad som är en nyhet. Hur vi väljer vinklar. Hur vi resonerar när vi avstår från att publicera visa uppgifter. Hur vi kollar källor.

Ju fler som förstår detta, desto bättre blir de nämligen på att ställa krav på alla sina nyhetskällor, skilja agnarna från vetet. Det är inget fel i att vara riktigt kritisk mot det du läser i HD/Sydsvenskan – så länge du är lika kritisk mot alla andra nyhetskällor också.

Publicerad i Sydsvenskan 27/7 2017.