Populism är bedrägeri

En tillräckligt stor portion mod för att våga fatta impopulära beslut är en önskvärd egenskap hos alla som är valda av andra. I uppdragets natur ligger ansvaret att se till det gemensammas långsiktigt bästa, även när det tycks stå i kontrast till det gemensammas kortsiktiga intressen. Det är lätt att vinna popularitet genom att föreslå sänkta medlemsavgifter, men det ändrar inte sakförhållandet: på något sätt måste utgifterna betalas.

Det krävs inget mod för att föreslå att kollektivtrafik ska vara gratis, att äldrevård bör få mer resurser eller att skatterna ska sänkas. Oräddheten behövs av den som påpekar att budgeten måste gå ihop, att nya satsningar måste finansieras och att en grupp alltid blir lidande när en annan grupp prioriteras.

Påpekandena ovan förtjänar inget mer än en gäspning, då det torde vara självklarheter för varje folkvald på samma sätt som insikten om att det som är bra för det gemensamma också är bra för individen. Tyvärr tycks den tanken ha blivit omodern. Många av tidens argument utgår från antagandet att det som är bra för individen automatiskt är bra för det gemensamma.

Den starka oviljan att vara impopulär, om så bara för en kort tid, är roten till den populism som präglar och plågar samhället, med egoismen som dominerande ideologi. Resultatet? Vi har fått ett quick fix-samhälle.

”Vill ni ha en konservativ eller vill ni ha någon som fixar jättebra dealar?”, frågade Donald Trump åhörarna på ett valmöte i Michigan när någon ifrågasatte hans brist på ideologi. Publiken skrek ”jättebra dealar, jättebra dealar”.

Nederländske Geert Wilders uppvisar en liknande talang för enkla budskap. I en komplex tid är det dock detta många människor tycks önska: en enkel politisk vision utan nyans. Han skapar en identitet: vi, det nederländska folket. Och Wilders skapar en motpol: muslimer, EU, ”eliten”. Landet beskrivs som det inte längre är vad det varit, med växande oro bland invånarna. Och precis som Trump, Marine Le Pen och andra populister föreslår Wilders en lösning som är enkel: ut med migranterna, stäng gränserna, lämna EU.

jimmi-image-1024x682

Eftersom problemen är mer komplexa än vad de ger sken av är all populism en form av bedrägeri. Bristen på mod att vara impopulär nog att erbjuda realistiska förklaringar på hur satsningar ska finansieras, hur skattesänkningar ska kompenseras och vem som kommer att få det sämre gör att Wilders, Le Pen, Trump – och för den delen Jimmie Åkesson – är bedragare som kränger illusioner, inte visioner. Avsaknaden av impopulära förslag avslöjar hur starkt populisten längtar efter makt över föreningen, kommunen eller landet.

Så länge folket låter sig bedras med försäkringar om att landet kvickt kan fixas med enkla åtgärder kommer populisternas framgångar att fortsätta. Vi får de förtroendevalda vi förtjänar.

Publicerad i Sydsvenskan 10/3 2017