Att säga att man tar ansvar har blivit ett sätt att slippa ta ansvar

När oegentligheter avslöjas ska ansvar utkrävas. Den som borde ha säkerställt att saker ska gå rätt till måste ta sitt ansvar för det inträffade, utreda vad som hänt, bedöma vad som kunde ha gjorts annorlunda, utvärdera de inblandades skuld och avslutningsvis besluta sig för vilka konsekvenser som det som hänt får. Ibland är det en policy som måste förtydligas, andra gånger ett arbetssätt som måste ändras eller människor som måste omplaceras.

Om avslöjandet sker i media riktas ansvarsutkrävandet snabbt uppåt i organisationen, eftersom alla verksamheter är hierarkiska. En platschef ställs till svars, sedan en divisionschef, sedan högsta chefen och så småningom en ordförande. Ju högre upp, desto större blir ansvaret och desto större kan skandalen blåsas upp på förstasidan.

Det fanns en tid när en ansvarig kunde säga att hen inte hade någon kommentar till det inträffade. Underförstått betydde det att hen inte visste tillräckligt mycket för att uttala sig, eller avvaktade en pågående utredning. Idag kräver media ett uttalande. Något – vad som helst! – måste den ansvarige häva ur sig för att inte riskera att bli porträtterad som oansvarig eller likgiltig.

Rikspolischefen Dan Eliasson är tydlig med att säga att han tar ansvar för att försöka komma till rätta till problemen inom Polisen. Men händer det något eller är det bara något han säger? Bild: Vilhelm Stokstad/TT/Sydsvenskan
Rikspolischefen Dan Eliasson är tydlig med att säga att han tar ansvar för att försöka komma till rätta till problemen inom Polisen. Men händer det något eller är det bara något han säger? Bild: Vilhelm Stokstad/TT/Sydsvenskan
Medietränarna är därför samstämmiga: Ingen kommentar är en verbal no-go-zon.Deras elever uppmanas att visa sig ansvarsfulla och handlingskraftiga genom att kraftfullt ta avstånd från vad det än kan vara, deklarera att det ska tillsättas en utredning och bedömas vad som kunde gjorts annorlunda, att de inblandades skuld ska utvärderas och se vilka konsekvenser som det inträffade kan få för den fortsatta verksamheten ska ses över. Det brukar sätta punkt för det mediala drevet. Skulle det dyka upp nya grejer upprepas replikerna: avståndstagandet, utredandet, bedömningen, utvärderingen, konsekvens analysen. Som Theodor Kallifatides konstaterat har ansvaret amerikaniserats. Att ta ansvar betyder allt oftare att ta befälet, inte att stå till svars.

För vem avkräver ansvar en tid senare? Vem följer upp utredningen tre eller sex månader efteråt? Att säga att man tar ansvar har blivit ett sätt att slippa ansvar, ett sätt att avleda uppmärksamheten, att vinna tid i hopp om att spårhundarna får vittring på något annat.

Det viktigaste är inte längre att vara ansvarsfull, utan att verka ansvarsfull. När hörde vi senast en politiker, företagsledare eller kommunchef erkänna skuld, säga förlåt och deklarera vad hen lärt sig? Det går förstås att förstå dem. Kanske är det rentav våra krav på felfrihet som är orsaken? Förhoppningen om att politiker, företagsledare och kommunchefer ska vara fläckfria gör ett förlåt mindre acceptabelt, vår förlåtelse mindre tänkbar, vår chans att lära oss något mer avlägsen. Och detta samtidigt som den som sagt sig ta ansvar framstår som rak, tydlig, ödmjuk eftertänksam och kraftfull, utan att alls behöva vara det.

Publicerad i Sydsvenskan 10/2 2017.