Nya insikter från toppen: orättvisor i samhället är dåligt

Den ekonomiska överklassen är inte dummare än andra. Kopplingen mellan en ojämn inkomstfördelning, ökade klyftor i samhället och en ökad social oro är tydlig för många av dem. De är medvetna om att de fått det mycket bättre de senaste åren, och förstår att alla i samhället inte upplevt samma utveckling. Kort sagt: att orättvisor i samhället är dåligt.

En av de många förhoppningar som knöts till skapandet av välfärdssamhällen under 1900-talet var att det skulle göra klasstillhörigheten mindre viktig. Ju fler som kunde uppnå medelklassens standardnivå, ju mindre viktigt skulle klass vara. Det svenska folkhemsbygget var särskilt framgångsrikt i att nå målet. Inte nog med att klyftorna var mindre än i många andra länder, med du-reformen förstärktes bilden av att alla medborgare verkligen var jämlika och under många år talades det sällan om klass i det offentliga samtalet eftersom klassindelningen i mångt och mycket betraktades som ett förlegat fenomen.

Bilden av samhällsutvecklingen under 2000-talet står i stark konstrast med detta. Å ena sidan en allt rikare, mäktig ekonomisk överklass, å andra sidan en arg, desillusionerad och klämd medelklass som undviker fattigdom en månad i taget. Åttio procent av amerikanska hushåll har inte sett några inkomstökningar sedan 2005, enligt en McKinsey-rapport som citerades mycket i Davos i förra veckan.

Ojämlikheter i samhället diskuterades under Davos 2017

Davos är så elitistiskt något kan bli. Det är de vita, rika och mäktiga männens tummelplats, en sammankomst av de som anklagas för att ha förlorat kontakten med vanliga människor. Men årets sammankomst var annorlunda. I många paneler yttrades det oro över de ökade klyftorna i samhället och insikter om att de själva inte har så bra kontakt med verkligheten som de länge trott. Ledarna var eniga om att de behöver dela med sig av sina intäkter, att nya metoder för att fördela rikedom måste komma på plats för att inte öka klyftorna i samhället.

Internationella fackförbundet ILOs generalsekreterare Guy Ryder refererade till fakta ur deras rapport om löneskillnader. De 10 procent som tjänar mest får 25,5 procent av den totala lönekakan. De 50 procent som tjänar minst får tillsammans 29,1 procent.

Den ekonomiska överklassen i samhället behöver förstås inte vänta på lagstiftarna för att minska ojämlikheterna och orättvisorna. Ett sätt är att påverka de bolag som man investerat i genom att ställa krav på att det samhällspolitiska makroperspektivet ska vägas in när man gör lönekartläggningar. Hur många arbetarlöner går det egentligen på en VD-lön. Tio? Hundra? Tusen? Lönekartläggningar ska utgå från kompetens, erfarenhet och det ansvar som någon tagit på sig. Likväl finns det naturligtvis gränser för när skillnaden blir så stor att den väcker missnöje, när den blir en signal för att klyftorna är för stora och föder uppfattningen om att ledande befattningshavare inte förstår de längre ner i organisationen.

Det är sålunda dags att omvärdera synen på lönekartläggningar och använda dem för vad de är: ett effektivt sätt att kartlägga orättvisor för att kunna eliminera dem, och för att uppmärksamma ledningen och styrelsen om en möjlighet att bidra till att minska klyftorna i samhället en aning. Dessutom misstänker jag att det är rätt lönsamt: nöjda medarbetare brukar vara mer produktiva än missnöjda medarbetare – oavsett orsak.

Publicerad i CSR i Praktiken 31/1 2017