Analys av valresultatet 2018 – redan nu

Det är lätt att vara efterklok. I eftervalsanalysen 2018 kommer många förståsigpåare att hävda att de anat hur det skulle gå.

Att Anna Kinberg Batra (M) blev Sveriges statsminister förvånade ingen, kommer de att säga. Hon var mest statsmannalik under kampanjen och toppade förtroendemätningarna. Förståsigpåarna kommer att peka på att hon aldrig förlorade humöret utan lugnt förklarade sakförhållanden, hänvisade till statistik och allt mer framstod som Fredrik Reinfeldts kompetenta lillasyster. Med 26,5 procent blev M största parti och hon fick sålunda frågan om att bilda regering.

akessonbatraFörståsigpåarna kommer att säga att trots att Kinberg Batra underströk att hon inte gillade delar av Sverigedemokraternas värdegrund så var Jimmie Åkesson ändå en naturlig regeringspartner. De kommer att acceptera Kinberg Batras förklaring att man måste respektera folkets vilja, det kommer att ses som ansvarstagande. ”Ingen gynnas av att man fryser ut ett parti som fått 18 procent av rösterna”, kommer förståsigpåarna att säga.

De kommer att konstatera att Kristdemokraterna gick framåt i jämförelse med valet 2014 och blev den tredje pusselbiten i regeringen med sina 6 procent. Framgångarna kommer att förklaras med Ebba Busch Thors retorik i valspurten. Talet om att värna ”klassiska svenska kristna värderingar” appellerade till såväl 1940-talisterna som förstod vad hon menade, som till den ökande gruppen nyandliga, kommer de att säga.

Det förståsigpåarna kommer att kalla för ”genomklappning” var onekligen en dramatisk tillbakagång för Socialdemokraterna, men i ett europeiskt perspektiv är 21 procent ganska normalt för ett parti med arbetarrötter. Förståsigpåarna kommer att skylla på att Stefan Löfven aldrig framstod som statsmannalik, trots att han faktiskt var statsminister. Både Jonas Sjöstedt och Gudrun Schyman lyckades bättre, kommer de att säga, Vänsterpartiet ökade ju till 7,6 procent och Feministiskt initiativ till 4,4 procent.

Förståsigpåarnas analys av varför Miljöpartiet åkte ur riksdagen kommer att handla om att alla utspel med moraliska övertoner till slut fick dem att framstå som alltför omogna. Man kommer att se att partiets väljare gick till Centerpartiet på grund av dess ställningstagande för hållbarhet, mångfald och liberalism. Ökningen till 11,2 procent – nästan en fördubbling – kommer att kallas Annie Lööf-effekten och man kommer att se att C tog röster från Liberalerna, som backade till 4,1 procent.

Den stora orsaken till valutgången var bristen på konkret integrationsplan, kommer förståsigpåarna att säga. Åkesson sade att Sveriges problem berodde på invandringen, och att problemen skulle minska med mindre invandring. Övriga partier höll inte med – på moraliska grunder – men presenterade inget konkret alternativ.

SD:s plan imponerade inte, men var trots allt en plan och det var mer än de andra partierna hade. Det är så man vinner val kommer förståsigpåarna att säga efter valet 2018 och hävda att de kunnat se utvecklingen redan i januari 2017.

Publicerad i Sydsvenskan 26/1 2017.