Vad är väl svenskhet om inte något som liksom skönhet ligger i betraktarens öga?

För en tid sedan kritiserade jag en ny bekant i ett offentligt sammanhang. I en debatt inför publik argumenterade han för att vi borde upplysa spelarna i knattelaget i fotboll om fakta: sannolikheten att de skulle bli nästa Zlatan är ganska liten. Jag argumenterade för att vi ska låta barn ha sina drömmar i fred, kallade hans förslag idiotiskt och anklagade honom för att tänka alltför stelbent, ja för att vara alldeles för svensk.

Han blev oväntat glad över kritiken eftersom han aldrig blivit anklagad för det tidigare. Min beskyllning blev i hans ögon ett kvitto på att han uppnått sin dröm, att bli betraktad som en av oss snarare än en av dem.

Jag ska erkänna att jag aldrig reflekterat över att han skulle vara något annat än svensk eftersom han talar en ursprungsmärkt dialekt med tungrots-R, till skillnad från min egen skånska som är minst sagt utspädd (mamma är från Ångermanland). Ändå vågade han inte hoppas på att bli sedd som varken skånsk eller svensk.

Skillnaden kunde inte vara större mot den kvinna som jag hade mött på en konferens i Kalifornien en vecka tidigare. När hon hört vilket land jag kom ifrån berättade hon att hon inte bara var svensk utan att hennes morfarsfar också hetat Per. Ett sådant osannolikt sammanträffande, sa hon. Verkligen, sa jag, på svenska.

Det förstod hon emellertid inte alls, eftersom hon inte talade ett ord svenska. Det visade sig raskt att hon aldrig hade varit i Sverige, och inte kände till något om svensk geografi, kultur, mat eller vår historia. Men svensk var hon minsann. Hon hade ju trots allt en släkting som faktiskt var född i Minnesota.

Min första impuls var naturligtvis att göra något väldigt svenskt och på vårt sakligt beskäftiga sätt upplysa henne om fakta: hon kunde i bästa fall vara en åttondels svensk om morfarsfar gift sig med en svenska, annars bara en sextondels svensk. Istället valde jag ett annat svenskt beteende och undvek konflikt genom att le och säga att det var ju trevligt.

Och vad är väl svenskhet om inte något som liksom skönhet ligger i betraktarens öga? Detsamma kan också sägas gälla regional tillhörighet. Jag är uppvuxen utanför Båstad, flyttade sedan till Malmö och sedan till Stockholm. Men stockholmare är jag rakt inte, trots att jag bott där i mer än 15 år. Nej, jag identifierar mig fortfarande som skåning trots att jag ju via mamma är lika mycket ångermanlänning. Jag förstår geografin, kulturen, maten och till viss del historien i Skåne. I Stockholm händer det visserligen att jag blir tagen för infödd, men då alltid av någon som själv inte kommer från stan. Så vad är jag i Stockholm? Invandrad?

Min nya bekant är uppvuxen i Skåne, men har tydligen inte identifierat sig själv som svensk, kanske inte ens som skåning och då äter han ändå spettekaka vilket jag aldrig förstått vitsen med. Samtidigt: kvinnan jag träffade i USA saknar både starka band och erfarenhet, men ser sig ändå som svensk.

Kanske är det vår svenska ingenjörsmentalitet som ställer till det? Vi vill att saker ska vara fastlagda, antingen si eller så, inte både-och. Ett tydligt ja eller nej är bättre än ett otydligt kanske. Fastlagda gränser trumfar sunt förnuft.

I Sverige är man antingen svensk eller inte. I USA är alla både och: både puertorican och amerikan, irländsk och amerikan, eller svensk och amerikan för den delen. Symboliskt nog har vi ord för att vara svensk-amerikan i USA men inte för att vara amerikansk-svensk i Sverige.

Hade begreppen för denna identitetsdualism varit välanvända hade min nya bekant kunnat känna sig bekväm som chilensk-svensk. Men trots att vi själva känner oss som skåningar, svenskar och européer parallellt unnar vi inte andra samma privilegium.

Nej, de ska antingen vara det ena eller det andra, antingen svenskar eller icke-svenskar. Är det då så konstigt att integrationen fungerar så dåligt, om kravet vi ställer är att ”de” vid en tidpunkt ska övergå till att bli som ”oss”. Det vi talar om är integration. Det vi begär är transformation.

Jag är skånsk-svensk. Vad är du?

Och vad är egentligen hen där borta? Mer än svensk, alltså.

Publicerad i Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad 3/11 2014